Norrans krönikör vill se publiken hoppa sig saliga i semifinal 6.
Dramatiken fortsätter. Precis som i matchserien mot Färjestad har Skellefteå AIK matchboll hemma i Skellefteå Kraft Arena. Då gick AIK segrande ur striden – inte minst tack vare ett massivt publikstöd.
Så det gäller verkligen att fansen är på tårna och hoppar sig saliga om det ska bli en ny SM-final för Skellefteå AIK.
För givetvis betyder supportrarna en hel del. Ett fullsatt Globen lyfte Djurgården i senaste matchen. Och även om det är dubbelt så mycket folk där jämfört med arenan i Skellefteå lär inte trycket bli mindre.
Jag vidhåller dessutom att det här är en semifinal som verkligen gör ishockeyn rättvisa som publiksport.
Visst är det stundtals lite gruff efter avblåsningarna. Men det har aldrig urartat och funnits risk för allvarliga skador. Det roliga är att matcherna spelas i ett så oerhört tempo när pucken är i spel.
Det är full fart från båda lagen och jag är otroligt imponerad av spelarnas förmåga att orka göra i princip alla sina byten i den hastigheten.
Visst innebär det också att det kommer misstag. Märkligt vore det annars. Att stressa motståndarna är något som är båda lagens signum.
Jag tycker dessutom att det är synd att det här inte är en final istället för en semifinal. För det skulle verkligen ge hockeyn den positiva publicitet som den behöver efter alla negativa händelser under säsongen.
När det gäller matchen i Globen så är det återigen AIK:s powerplay som hamnat i blickpunkten.
Det såg bättre ut spelmässigt men avsluten är inte alls av den klass som behövs. Även om Djurgården är ett sällsynt duktigt lag på att täcka bort skotten, där är jag mycket imponerad, så borde fler skott kunna ta sig fram till Adam Reideborn i Djurgårdskassen.
För det som i hockeyterminologin kallas special teams, powerplay och boxplay, är en så viktig ingrediens i dagens ishockey att AIK måste våga pröva något nytt som överraskar motståndaren.
Och med så kreativa spelare som hemmalaget förfogar över borde de kunna resonera sig fram till något som inte alltid följer den uppgjorda mallen.
Men borde inte AIK ha tränat på det i så fall? Jag är inte så säker på det. Att gå utanför sin bekvämlighetszon är visserligen alltid lika jobbigt. Men för en elitidrottare är det på många sätt en nödvändighet. Se bara på Jimmie Ericssons avgörande i sudden death i första matchen. Det är vad jag kallar att våga vinna.
För det är laget som vill vinna som kommer att gå segrande ur den här serien. Inte det som tänker att vi inte får förlora. Det har de hittills spelade matcherna visat med all önskvärd tydlighet.