Foto: ROBERT GRANSTRÖM / TT NYHETSBYR.
Jag måste ändå börja med Sebastian Aho som är i sitt livs form.
Jag tjatar på med en dåres envishet att han måste få chansen i Tre Kronor. Just nu gör den spelskicklige backen allt rätt på isen.
Nu kanske de här signalerna i och för sig inte når förbundskaptenen Rikard Grönborg som inte direkt är någon frekvent gäst på Skellefteå Kraft Arena. Men jag hoppas att han i alla fall kollar in AIK på sin tv.
När det gäller matchen kändes det som att AIK äntligen fått riktig fart på spelet. Och då handlar det inte bara om speeden på rören. Det är lika mycket en fråga om att passningarna hittar rätt. Att spelare med fart får pucken på bladet. Då höjs tempot automastiskt.
Det var också riktigt kul att se att AIK:s adelsmärke med högsta fart från första bytet lyste igenom den här gången.
Jag kan tänka mig att de båda Wall of Fame-besökarna Karl-Sören Hedlund och Per ”Tjuven” Johansson njöt av just det.
För både på Myggkedjans tid (Karl-Sören) och SM-guldet 1978 (”Tjuven”) var det en fasa för bortalagen att komma till Skellefteå. Det bara blåste till och så satt pucken i nät både en och två gånger innan motståndarna ens hade hunnit formera styrkorna.
Däremot blev matchen den här gången ändå en rysare. Örebro var riktigt skickligt på att utnyttja AIK:s misstag i egen zon. En liten blunder och hips vips så var Skomakarstadens favoriter ikapp och till och med förbi vid ett tillfälle.
Känner ändå att det är lättare att rätta till defensiva misstag än att få fart på anfallsspelet. Och för publiken är det mycket roligare med en match som slutar 5–4 än en som slutar 1–0. Jag vet att spelarna och tränarna inte håller med.
Men det här handlar om professionell underhållning. Och ska publiken fylla arenan så gäller det också att bjuda på show a la Sebastian Aho
Dit räknar jag också när spelare hänsynslöst täcker skott.
När Örebro spelade powerplay och plockat ut målvakten var det en fröjd att se hur spelarna offrade sig.
Först Pontus Petterström som täckte bort två knallhårda skott. Sedan klev också lagkaptenen Jimmie Ericsson fram och tog en puck på kroppen för laget och poängen.
Hade jag varit junior - vilket i och för sig var väldigt länge sedan – hade jag bara fallit på knä och utropat ”I'm not worthy” till Pontus och Jimmie.