Ljusvattnets ordförande, Lars Andersson, visar upp klubbens gamla matchtröjor.
Det är tyst och fridfullt en het sommardag i mitten av juli. På plats i Ljusvattnet, 35 kilometer från Skellefteå, ligger vattnet på de båda sjöarna nästan spegelblankt och lugnet har omfamnat byn. Och det är kanske inte så konstigt. När Ljusvattnet var som mest befolkat hade byn cirka 800 invånare, idag är det cirka 130 kvar.
En av de som bor här är Lars Andersson. Han är fortfarande ordförande för Ljusvattnets IF. En idrottsförening mest känd för sin fotbollsverksamhet.
Hälsar välkommen till Ljusvattnet gör även Lars son, Petter Andersson. Mittfältaren har gjort resan från Ljusvattnets IF, via bland annat Hammarby och ut i fotbollseuropa. Petter har bland annat spelat med FC Groningen i Holland och vunnit danska ligan med FC Midtjylland. Han kallas för Ljusvattnets Thierry Henry.
– Fast mig får du inget av. Jag är färdig med media. Nu är det de andra som får stå i rampljuset, säger Petter och skrattar.
Petter Andersson är föreningens klart mest lysande stjärna. Men Ljusvattnets IF är såklart väldigt mycket mer. Inte minst alla ideella krafter som faktiskt la grunden för Petters proffskarriär.
"En av länets bästa"
Den här gången lämnar vi helt enkelt Petter Andersson ifred. Han letar mask för att kunna ge sig ut och meta på sjön och det finns dessutom många andra Ljusvassare att prata med. Jimmy Andersson till exempel. Han är en av Ljusvattnets många tidigare fotbollspelare och har även suttit med i föreningens styrelse.
Jimmy Andersson, Lars Andersson och Joel Stenberg på plats i klubbhuset.
Tillsammans beger vi oss mot Kapploppsheden som är föreningens fotbollsanläggning. Även det en oerhört naturskön plats. Själva gräsplanen är omringad av tät skog. Den branta jordkanten längs ena långsidan bildar en naturlig läktare.
– Den tog väl om hands och fick pris som en av länets bästa fotbollsplaner, berättar Jimmy.
– Förr i tiden var man där och sprang ikapp mot varandra, så kallat kapplopp. Det var så namnet Kapploppsheden kom till, säger Lars.
Ljusvattnets lag från 1952. Övre raden från vänster: Tage Larsson, Henrik Jansson, Tage Burén, Arne Lindkvist, Ingemar Nyström, Leo Viksten, Bror Tjärnström. Nedre raden från vänster: Östen Degerman, Nisse Häggström, Martin Burman, Knut Roos.
Vi kliver in i den gamla klubbstugan. Där inne finns Joel Stenberg, även kallad Mr Ljusvattnet. Han har 50 aktiva år bakom sig i föreningen. Det gäller allt från ideellt arbete till spelare, ledare och drivkraft.
– Kapploppsheden fanns när föreningen startade som en samlingspunkt för ungdomarna. Redan 1912 var det dans, Grytlocket kallades det då, berättar Joel.
Joel Stenberg är född 1949, samma år som Ljusvattnets IF bildades. En förening som startades av en man vid namn Bror Tjernström. Han är farfar till den tidigare AIK Solna-profilen Daniel Tjernström.
– Han jobbade på affären här och kom från Flarken från början. Han drog igång fotbollen i Ljusvattnet. Ett herrlag till att börja med, säger Joel.
"Inga matchtröjor"
Förenings A-lag fick på den tiden sparka igång i division VII. Och med ett lag som då bara bestod av bondpojkar kunde det sluta med kännbara förluster, exempelvis 0-19 eller 0-14.
I början var det inte bara resultaten som väckte uppmärksamhet. Även matchtröjorna fick folk att höja på ögonbrynen.
– Vi hade inga matchtröjor så istället tog vi en vit skjorta och spelade matcherna i. Det var därför det senare blev vita tröjor som grund. Och sjön som finns i Ljusvattnet bidrog med det blåa, säger Joel.
Ljusvattnet skulle inte bara få en uppdaterad version av sina matchtröjor. Klubben skulle även nå framgång på fotbollsplanen. I början på 70-talet blev Ivan Nyström och Anders Lindmark tränare. Något som visade sig bli starten på Ljusvattnets mest framgångsrika år rent sportsligt. A-laget vann division IV och tog steget upp till division III, vilket motsvarar dagens division II.
– Jag tror även ungdomslaget och B-laget vann sina serier den säsongen, tillägger Joel.
Storhetstiden
En stor del av framgångarna kan tillskrivas tränaren Ivan Nyström.
– Han införde en träning som ingen här hade haft tidigare. Han körde fysisk träning något djävulskt. Konkurrerande lag stod och såg på träningen och tyckte det var tokigt. Det var både fysiskt och tufft spel på plan, berättar Joel.
– Det gjorde att det året vann vi nästan varje match med 2-1. Det var inga stora siffror, men vi hade fysiken. Vi var vältränade, väldigt vältränade.
– Vi knäckte dem i slutet. Även om vi inte hade den bästa tekniken, konstaterar Lars.
Men det låg även andra knep bakom seriesegern i division IV.
– Året som vi vann serien och gick upp till trean var vi nykterister. Vi hade lovat varandra inför seriestart att vi skulle satsa på det här. Ivan hade pratat om att vi gick ned oss så mycket om vi tog oss en sup, så då lovade vi varandra, säger Joel och fortsätter.
– Vi tog oss en sup på sommaren 1974, men det var enda gången. Sedan var vi spiknyktra till hela serien var färdigspelad. Det var samma sak i division III, vi skötte oss exemplariskt. Men det hjälpte inte, då var det en helt annan nivå.
Medverkan i division III blev bara en säsong. Men det var ändå ett år att minnas.
En gammal spelartrupp med ålder och kommenterar.
Joel Stenberg ser likheter mellan Ljusvattnets framgångar och Sveriges VM 2018. De spelade ungefär på samma sätt.
– Och så hade även vi den här lagandan. Den var väldigt speciell. Även om vi åkte ut på dans så snackade vi fotboll istället. Kanske blev det någon dans sista kvarten på kvällen, men det var hela tiden snack om fotboll.
Det var en storhetstid för herrarna på 70-talet. Men det skulle dröja till 90-talet innan tjejerna fick chansen i Ljusvattnet. 1993 deltog klubbens första damlag i seriespel.
– Mats Karlsson var en brinnande kraft i det. Det fanns ett damlag tidigare men inte i seriesammanhang, säger Lars Andersson.
Kapploppsheden i Ljusvattnet
Åren gick och det sparkades oändligt mycket boll på Kapploppsheden. Men så hände det som inte fick hända. Omkring 2002/2003 lades Ljusvattnets skola ned.
– Skolan var väldigt viktig även för idrotten. Så länge den fanns så fanns det rekryteringsunderlag och återväxt. När den lades ned blev det avgörande för att klubben senare skulle försvinna, säger Lars.
Men Ljusvattnet gjorde 2011/12 ett försök att slå ihop sig med IFK Bjurfors. Under några säsonger spelade de gemensamt under namnet Arctic Cat FC.
"Ville inte se slutet"
Samarbetet pågick i några år, men till slut insåg de inblandade åt vilket håll allt var på väg.
– Man ville inte se slutet. Men man insåg att det inte finns underlag för att fortsätta. Det går inte att slåss med näbbar och klor om det inte finns intresse för att spela. Det togs beslut om att vi inte hade tillräckligt med egna produkter att vara med i samarbetet.
Året är 2015. Ljusvattnets fotboll hade spelat sin sista fotbollsmatch, för den här gången.
– Det var tungt, absolut. Men jag kunde inte heja på Arctic. Det klarade jag inte av. Min själ försvann när vi gick ihop med Arctic, säger Joel.
Men det finns hopp om att det någon gång i framtiden kommer finnas fotbollspelare med Ljusvattnets logga på bröstet.
– Förutsättningarna finns kvar ifall någon vill hålla på. Det behöver inte vara fotboll heller. Det viktigaste är att man sysselsätter ungdomarna som bor i byn och runt omkring, säger Lars.
"Vi hade inga matchtröjor så istället tog vi en vit skjorta och spelade matcherna i."