Tillbaka på mattan. Elin Johansson har börjat träna taekwondo igen efter sitt uppehåll och gör comeback i tävlingssammanhang redan till helgen.
Den 19 augusti dog Elin Johanssons OS-dröm, då hon åkte ut i första omgången mot Nigora Tunkunsilova från Uzbekistan.
Sedan dröjde det innan Johansson klev upp på en taekwondomatta igen.
– Det blev det längsta uppehållet jag har haft på 15 år, konstaterar hon själv, bara dagar efter att hon igen, den 2 oktober, klivit upp på mattan igen.
– Jag hade tänkt hålla igen. Men det gick bara inte. Och det är ett gott tecken, att jag kände att ”fy fan, vad roligt det här”. Det blev ett ganska tufft teknikpass. Jag klev av mattan jättesvettig och jättelycklig.
Andra prioriteringar
Uppehållet från taekwondon heter blev nästan 1,5 månad långt.
– Jag har ätit allt som har varit i mitt synfält, säger hon och skrattar gott.
– Jag har ätit gott, umgåtts med vänner och familj, tagit sovmornar… Sånt man inte kan göra om man har typ hundra träningspass i veckan.
Men funderingarna på hur den framtida taekwondotillvaron ska se ut har också funnits.
– Det har varit jättenyttigt för mig. Att få fundera på vilket jobb jag är beredd att lägga ner, hur sugen jag är, om jag har ork eller lust.
Nytt kontrakt
Lusten fann hon, och nu har hon skrivit på ett kontrakt med Soo Shims team fram till augusti.
– Jag ska ta ett år i taget. Nu ska det bli väldigt kul att träna och sedan tävla när en tävling faller mig i smaken. Nu är jag glad över att kroppen är hel och jag känner att jag har så mycket att ge. Jag har fått tillbaka glädjen.
Redan till helgen blir det dags att tävla.
– Då blir det svenska cupen i Stockholm. Men det blir nog mer lättsamt, det handlar om att få en dag i tävlingshallen igen.
Stannar kvar
Just efter OS aviserade Elin Johansson att hon skulle byta viktklass, från -67 till -62, inför VM i Sydkorea till våren. Nu ser planen annorlunda ut.
– Vi har ju en till tjej i laget, Caroline Persson, som tävlar i -62, och siktar mot EM. Vi har snackat lite, och för mig är det inte aktuellt att fightas om den svenska platsen med henne. Så jag är klar i 67. Sen kanske jag kör nån tävling i 62. Det är inget som är bestämt. Men jag vill åka till VM med ”Carro”, inte utan henne.
Det blir nog mer lättsamt, det handlar om att få en dag i tävlingshallen igen.