Jimmie Ericsson berättar om kampen för att komma tillbaka efter den mardrömslika skadan han drabbades av i februari. Ännu finns inga besked att ge, även om det finns ljuspunkter. Foto: Adam Savonen.
I slutet av februari var olyckan framme. En tackling som såg tämligen ordinär ut, var betydligt värre än så. Lulebacken Joonas Jalvantis skridsko skar genom Jimmie Ericssons hälsena och vad. Skadan avslutade inte bara säsongen abrupt, utan satte också 39-åringens karriär i ett väldigt utsatt läge.
Nu, fyra månader senare, är Ericsson mitt inne i rehabiliteringen. Norran åkte hem och hälsade på AIK:s kapten, som för tillfället jobbar med att färdigställa bygget av ett utekök. Till helgen väntar besök av gamle lagkamraten Jörgen Sundqvist och hans familj.
Ericsson tar en paus från bygget och vi slår oss ned nere vid Skellefteälven för att prata om läget.
Jimmie Ericsson har besök av sin far, Sven Ericsson, som hjälper till med bygget av uteköket. Foto: Adam Savonen.
Skadan han råkade ut för var och är en väldigt jobbig sådan. I generell mening brukar det handla om minst sex månaders konvalescens.
– Om man lyssnar på läkarna har det gått bra och ganska fort. Själv tycker jag att det har gått ganska långsamt. Nu när jag har gått ganska mycket, och även när jag har varit ute och joggat, känner jag av det ganska mycket dagen efter. Jag trodde att det skulle kännas bättre än vad det gör vid den här tiden.
Ericsson är ännu inne i en period av rehabilitering där belastningen är av försiktig karaktär.
– Jag vågar inte spela tennis ännu i den fasen är jag. Men jag kör ju övningar när jag joggar, så det blir framsteg.
Även om rehabiliteringen är väldigt tuff finns ändå en hel del ljus. Om allt går som det ska blir Ericsson helt återställd.
– Det är den uppfattningen jag har fått om jag sköter min rehab dagligen.
Däremot finns ingen tidsplan. Det får ta den tid det tar och det finns många orsaker till att AIK:s kapten inte vill prata i termer av tid.
– Jag vill vänta tills jag verkligen vet. Det är också därför jag har valt att inte förhandla med AIK ännu. Jag vill veta först om min vad och hälsena blir återställda. Det skulle kännas surt att skriva kontrakt i april eller maj, för att sedan kanske komma med beskedet att jag plötsligt inte kan spela. Det vore tufft för både laget och mig, men även för alla runtomkring och fansen. Sedan gillar jag ju press, men då blir det ju press att kanske även tvingas spela skadad om jag hade skrivit på. För hade jag skrivit på så hade jag tvingat mig själv att spela.
Inställningen och suget finns kvar på alla sätt bortom arbetet med rehabiliteringen. 39-åringen brinner fortfarande för både ishockey och AIK.
– Jag är sugen. Jag vill spela om hälsenan och vaden blir ungefär som de har varit. Men inte om jag ska lägga en timme varje dag för att hålla dem i schack. Det kommer jag aldrig att orka med mentalt.
Ett alternativ
Ericssons stora värde för AIK i helhet är oomtvistligt. Men spelaren tar ändå ingenting för givet oavsett hur hans rehabilitering fortgår.
– Vi får se om platsen finns kvar. Dyker det upp en spelare som är bra har klubben inte så lång tid att bestämma sig. Då kommer AIK att ta den spelaren, det är jag fullt medveten om. Jag har inga garantier.
Om vi ponerar att du kommer tillbaka och AIK skulle ha full trupp, skulle du spela någon annanstans då?
– Nej, det tror jag inte. Det skulle vara Lejon då, säger Jimmie och ler.
– Jag har svårt att se att jag skulle flytta för att spela hockey, även om det rör sig om en kortare period. Det är inte skrivet i sten, men det är så det känns.
Det blev ett tufft år för AIK. Laget avslutade starkt och det gjorde att de tog sig över strecket bland de sex bästa. Däremot blev det ett snabbt utträde ur slutspelet. Djurgården skickade AIK på ledighet i den sjätte kvartsfinalmatchen.
Samtidigt har trenden börjat peka nedåt för AIK.
Hur ser du på att mönstret tycks ha börjat slutta utför för AIK?
– Så är det. Det är inte positivt att ekonomin går minus, säsong efter säsong. Sedan har vi det stora samtalsämnet att vi inte fyller arenan. Det grämer förstås. För jag antar att vi gör någonting, som vi kan göra bättre antar jag. Jag känner att jag inte har något svar, men visst finns det en del grejer. De flesta i den här stan följer hockeyn, men vi måste få dem att gå från tv:n till arenan. Samtidigt måste vi också göra saker bättre. Då menar jag allt från spelare upp till kansliet.
Ericsson ser positivt på den nya sportsliga ledningen med gamle lagkamraten Erik Forssell och Niclas Lundqvist och deras arbete så här långt.
Hur ser du på årets trupp så här långt?
– Om man håller måttet och är från den här regionen så ser jag gärna att man satsar på det. Gärna unga spelare som är utvecklingsbara. Lundberg och Burström spelar ju här nästa år igen. Jag har träffat flera av de nya, men har ännu inte hunnit bilda mig en klar uppfattning om dem som spelare. Backuppsättningen känns oerhört bra. Forwarduppsättningen har jag ingen uppfattning om ännu.
Två forwardplatser är fortfarande öppna. Men just nu är det sommarlov för de flesta i hockeysverige – och tid för lite lugn. För Ericsson har vissa delar planerat i alla fall.
– Jag kommer fortsätta rehabiliteringen. Sedan har det varit lite små utflykter, men vi kommer till störst del att vara hemma och hitta på saker.