Laddar för ny vinter. Men Erik Silfver får göra det utan stöttning från det svenska landslaget.
När Svenska skidförbundet presenterade sina träningsgrupper inför den kommande säsongen i våras, så fanns inte IFK Umeås Erik Silfver, uppvuxen i Burträsk, inte med.
Från att förra sommaren ha ingått i utvecklingslaget så ställdes han nu inför situationen att få köra på egen hand under försäsongsträningen.
– Det ska nog funka bra. Visst kanske man kan köra lite hårdare med bra träningskompisar, men det ska nog bli bra i alla fall. Det är ändå en själv som ska träna, ingen annan gör det åt en. Och det spelar ingen större roll var man är, säger Silfver, som fortsätter att ha fokus på kortare distanser.
– Det är fortsatt satsning och det är sprinten som jag satsar på.
Är man som elitåkare med i landslagssatsningen, så blir det en hel del läger, både hemma i Sverige och utomlands. För Silfver blir det lite annorlunda i år.
– Det blir inte så jättemycket i sommar. Jag kommer att träna ganska mycket hemma. Jag kommer att vara iväg på några läger här i Sverige och så tänkte jag åka till Schweiz också. Men det är lite längre bort i tiden.
Silver kommer också dyka upp under SM-veckan i Norrköping, som drar igång den 6 juli.
– Jag kommer att åka SM i rullskidor, och så blir det en del andra rullskidslopp i sommar.
Att få in lite tävlingar även under sommar är något som sporrar.
– Det är alltid kul, och det är bra att få in tävlingsmomentet och känna på det litet under sommaren.
Stolpe ut
Silfver fick en del chanser på världscupen den gångna säsongen, till exempel i Slottssprinten och i finländska Lahti, men fick det inte riktigt att lossna. I vinter är planen att ta nästa steg.
– Då krävs det att jag får vara frisk och skadefri och kan träna på som jag vill. Sedan bör jag få till en riktigt bra tävling, så jag får upp självförtroendet. Förra året kändes som att det var stolpe ut vid flera tillfällen. Jag bröt staven något gång, jag ramlade en annan, blev påkörd… Jag kände att jag hade oflyt då – hoppas att jag får lite mer tur i år. Då kändes det som att om det kunde hända, då hände det, konstaterar Silfver.
Det är ändå en själv som ska träna, ingen annan gör det åt en.