Skellefteå AIK har gjort det igen – visat Ishockeysverige att landets bästa lag kommer från Guldstaden. Och som dom har gjort det! Finalserien mot Färjestad kommer att gå till historien som den största krossen i SHL:s historia. Inte nog med att AIK kunde vinna med 4–0 i matcher, 20–3 i målskillnad talar sitt tydliga språk – det var klasskillnad på lagen. Visserligen kämpade Färjestad heroiskt i den fjärde finalmatchen, men mot den svartgula vinstmaskinen hjälpte det ändå inte. Faktum är att Skellefteå AIK nu vunnit åtta raka SM-finalmatcher, något som inget annat lag lyckats med.
Klubben kan se tillbaka på en fantastisk säsong, där man vunnit serien i överlägsen stil och var skyhöga favoriter inför SM-slutspelet. Ett favoritskap som laget hanterat på bästa sätt. Skellefteå har helt enkelt varit i en egen division den här säsongen och frågan är om det någonsin funnits ett bättre svenskt klubblag i ishockey? Jag tror inte det. Laget spelar med en fart och intensitet som inget annat lag kommer i närheten av och har en fantastisk bredd där egentligen vem som helst kan kliva fram och avgöra en match.
De sex bästa poängplockarna i SM-slutspelet är samtliga Skelleftespelare och i topp hamnar inte oväntat Joakim Lindström på 18 poäng (sex mål och 12 assists), lika många som tvåan Oscar Möller (fem mål och 13 assists). Just Jocke Lindström personifierar Skellefteås framgångssaga den här säsongen. Jocke har aldrig varit bättre och har långa stunder varit i en klass för sig på isen. Välförtjänt har han också utsetts till årets spelare i SHL och vinnare av Stefan Liv Memorial i slutspelet – och som kronan på verket slog han till med nytt poängrekord under en säsong i Skellefteå AIK. Totalt har Jocke samlat ihop 81 poäng (29 mål och 52 assists) vilket är en poäng mer än Bud Holloway gjorde ifjol. En annan som imponerat är lagkaptenen Jimmie Ericsson, som sin vana trogen bara blir bättre när det blir slutspel och är precis så där lagomt irriterande framför motståndarnas kasse.
Men nu var det varken Lindström, Möller eller Ericsson som skulle visa vägen i den fjärde finalmatchen i Karlstad. Istället klev en 19-årig junior från Varuträsk, i form av Anton Lindholm, fram och slog in det förlösande ledningsmålet efter 42 minuter och 46 sekunders spel. När sedan Pierre-Edouard Bellemare och Martin Lundberg ökade på till 2–0 och 3–0 stod det klart att Skellefteborna skulle få fira ännu ett SM-guld.
För en som minns derbyna mot Björklöven och kalla kvällar på ishallen i Sundsvall under den allsvenska epoken framstår Skellefteå AIK:s utveckling som smått osannolik. Vem hade trott att klubben skulle stå här, med sitt andra raka SM-guld, för 17 år sedan då laget stod på ruinens brant och var en hårsmån från konkurs? Inte många. Men i AIK:s organisation fanns det dem som siktade högt och tillsammans med skellefteborna har klubben skapat ett framgångskoncept som de flesta andra klubbar i Sverige skulle vilja lägga vantarna på.
Så vad betyder den här segern, mer än rent sportsligt? Jag skulle vilja säga att den betyder oerhört mycket. I en Jantebygd som Skellefteå behöver folk något att vara stolta över, att samlas kring som skapar gemenskap, och det är just det som gör att allt ifrån femåringar på förskolan till 90-åriga åldringar engagerar sig i Skellefteå AIK. Jag räknar med att många av dessa trogna supportrar finns på plats för att hedra sina hjältar på torget i kväll och visa den gemenskap som finns i bygden. En gemenskap som är värd minst lika mycket som guldet i sig.