Sunnanå står inför ett vägskäl. Misslyckas man med att hitta jobb åt spelarna i den befintliga truppen får man börja om från början med ett helt nytt lag och uppgången till allsvenskan känns allt mer avlägsen. Att tro att man ska kunna fylla luckan efter spelare som Susanne Nilsson, Sandra Betschart, Annina Wede och Matilda Rosqvist med tjejer från F19-laget är både naivt och orättvist mot de unga talangerna.
På sikt är det helt rätt att jobba med att förädla de lokala talanger som finns i bygden för att bli mer självförsörjande på spelarsidan, men det normala är naturligtvis att ge dessa tid att utvecklas och successivt flytta upp spelare i A-laget. Stommen i årets trupp har spelat ihop i några år, de har rutin och känner varann både på och utanför planen. Det bästa för klubben är givetvis att få behålla så många spelare som möjligt och bygga vidare till nästa år för att då ta klivet upp i damsvenskan med ett lag som är redo för uppgång.
Det vore förödande både för Sunnanå och för Skellefteås damfotboll i stort om laget tappar halva truppen till nästa år, inte minst med tanke på hur svårt det varit redan i år att få ihop en slagkraftig trupp. I dagsläget har Sunnanå 13 skadefria spelare i A-laget och det är alldeles för få. Vem som helst kan räkna ut att det inte kommer att bli lättare att värva hit spelare med de nya kraven att spelarna dessutom måste kunna fixa ett jobb vid sidan av.
Nu är detta inte Sunnanås fel, utan alla större fotbollsklubbar i Skellefteå har svårt att få in pengar. Morön tvingades i veckan säga upp sin kanslichef och även Skellefteå FF kämpar för att få intäkter till sin verksamhet. Den krassa verkligheten är den att det inte finns tillräcklig ekonomi i damfotbollen för att Sunnanåspelarna ska kunna vara proffs och för klubbens överlevnad är det en nödvändighet att spelarna har en inkomst utanför fotbollen.
Jag är övertygad om att Sunnanåstaben gör sitt bästa för att hitta jobb åt de spelare som vill vara kvar – och det är många. Och det är det som är ljuspunkten här: att det finns spelare som inte har någon anknytning till Skellefteå, men älskar Sunnanå och vår stad så mycket att de är beredda att ta vilket jobb som helst för att få stanna i klubben. Jag undrar hur många i Skellefteå AIK som skulle stanna om de var tvungna att jobba extra utanför hockeyn?
Nu är det upp till företagen och kommunen att visa att man vill ha elitverksamhet även på damsidan. Det är av yttersta vikt för alla unga tjejer i Skellefteå att det finns något att sträva emot och jag hoppas verkligen att alla som har något att erbjuda hjälper Sunnanåtjejerna att få behålla sitt lag.