Nina Jakobsson Foto: Jeanette Lövgren.
Även om hon numera tillhör allsvenska Piteå IF och har fullt upp med sin egen fotboll tar sig ändå Nina Jakobsson alltid ta sig tid till att se sitt gamla lag spela på Norrvalla så ofta hon kan.
– Det är jättekul, jag saknar dem och hoppas alltid att det går bra för dem. Vi har ju ofta matcher själv så det kan vara tight att hinna med men jag försöker. Det här är alltid hemma för mig, säger Jakobsson.
Och fortsätter.
– Jag trivdes verkligen här men jag kände att jag ville ta nästa steg. Jag såg det som en chans att utveckling, att få nya utmaningar. Nu trivs jag jättebra i Piteå så det blev ett bra steg för mig. Men det är klart att jag saknar det här.
Jakobsson gjorde nyligen sitt första allsvenska mål i Piteås tröja. Även om hon fått en del speltid är hon inte en given startspelare. Mycket på grund utav att PIF numera är och slåss om en topplacering. Då är konkurrensen också stenhård.
– Det är kul att det har gått så bra för oss som lag. Jag har ändå fått ganska mycket speltid. Men det är svårt att ha några förväntningar när man kommer till ett lag en division högre upp än man tidigare spelat i. Jag hade ju bara en halvlek i allsvenskan för två år sedan innan jag blev skadad.
– Men jag hoppades ju så klart på så mycket speltid som möjligt. Men sen höjs ju förväntningarna när man ser att man kan vara med och konkurrera. Då vill man ju bara mer och mer men jag är ändå nöjd. Det har gått bra hittills.
Men om vi backar bandet två år så skadade hon korsbandet. Och fick kämpa under lång tid för att komma tillbaka till fotbollen.
– Fotboll är ju det enda man gör känns det som. Det är först man inte kan spela man märker hur mycket tid man lägger ner. Det var riktigt tufft att vara tvungen att stå här vid sidan och titta på matcher. Det är inte kul. Men man får väl se det som en resa för att bli starkare tills man kommer tillbaka.
Har det gjort dig starkare?
– Ja, det har det. Framför allt psykiskt, man tar inget för givet längre. Nu uppskattar man verkligen att man kan spela fotboll.
Det blev inte bara ett avbrott från spel med Sunnanå utan även med juniorlandslaget. Men i dag ar hon kämpat sig tillbaka dit och är ett regelbundet inslag i U23-landslaget.
– Det tog ungefär en säsong och sen fick jag komma med i U23 igen. Det är ändå ett kvitto på att man fortfarande är där och kan hålla ungefär samma nivå på som innan.
Nu drömmer hon om spel i A-landslaget.
– Det är riktigt tufft att ta sig dit och det är en bra bit kvar. Men det har alltid varit en dröm för mig och det är det ju fortfarande. Jag ska kämpa för det.
