Cornasäker kram – ja, det har blivit en verklighet under pandemin när vi saknat närhet och umgänge.
Jag är i grunden en väldigt positiv person. Åtminstone försöker jag vara det så ofta det går.
Men precis som 2020 har 2021 varit ett utmanande år. I min roll som sportchef handlar en stor del om planering. Vad som ska med i tidningen och på vilken sida och plats artiklar ska in på. Men även vem som ska göra vad, allt från reportrar till fotografer, samtidigt som paketeringen på webben blivit allt viktigare för att slå igenom bruset.
Samtidigt har vi människor svävat omkring i en verklighet som knappt känts verklig. Som en drömvärld fast på fel sätt.
”Klockan 14.00 går regeringen ut med ny information”, har kollegorna ropat åtskilliga gånger under året.
”Nej, men va fasen. Inte nu igen”, har varit min spontana reaktion varit.
Nya viktiga restriktioner i jakten på att denna förbaskade pandemin ska försvinna. Åtgärder som varit nödvändiga men som till och med förvandlat mig från mitt positiva jag till en sur medelåders man.
Mitt arbete är egentligen en fis i rymden. Vi bevakar och rapporterar om sport, som förvisso är en viktig del i vårt samhälle, men som under ett pandemiår grumlats rejält.
Och att hela tiden tvingats kasta om, när matcher och evenemang på kort varsel ställts in eller flyttats, har tyvärr blivit mer av en vana än ett undantag.
I samma veva har vårdpersonal med den äran kämpat med alla de som blivit illa drabbade och till och med dött i corona. De är också de som ska hyllas mest.
Och ska jag lyfta något gott som faktiskt kommit från dessa skitår så är det just det, att alla ni därute, som dag in och dag ut gör ett livviktigt arbete, äntligen fått den cred ni förtjänar.
Min upplevelse är att pandemins isolering lett till att medmänskligheten ökat en aning. Att vi lärt oss att sakna varandra och faktiskt förstå vad som är det viktigaste i livet.
Visserligen är vi tillbaka i ett mer nedstängt samhälle just nu, vilket känns som rejäl kapning efter att vi under lång tid kämpat oss upp på fötter igen.
Men förhoppningsvis kan allt detta leda till något gott i slutändan. Att medmänskligheten fortsätter växa samt att vi, när allt en dag är normalt igen, minns tiden när vi inte ens kunde dela ut en kram.
Jag ska försöker påminna mig själv om det.
Även tala om för mig själv att en sprucken tidningsplanering faktiskt inte är någon större fara. Bara jäkligt jobbigt.