Ermling under SM-finalen i Malmö. Foto: Scanpix
Bolidensonen Anton Ermling börjar närma sig en comeback på innebandyplanen igen. Men efter ett år fyllt av skador så låter han det ta tid. "Jag har inte tänkt hasta tillbaka och skada mig igen. För då är det kört", säger han.
31-årige Anton Ermling har varit förskonad från skador under sin innebandykarriär. Fram till i år. För 2013 förvandlades till en mardröm. – Det började i januari med en osannolik pungskada, som höll mig borta från spel i åtta veckor, berättar Ermling och fortsätter: – Jag kom tillbaka lagom till slutspelet i våras, men när jag hade kanske fyra byten kvar av SM-finalen mot Falun så åkte jag på en knäskada.
Ermling fick veta att främre korsbandet var av, att menisken tagit skada och att han fått en faktur på ett ben just under knäskålen. – Jag har opererat mig fem gånger i år. Och det är inte klart än, säger han.
Som om det inte vore nog med skadorna så har det brunnit på hans arbetsplats och hans mormor har gått bort. – Jag måste ha haft "rövens år" enligt den kinesiska kalendern, säger Ermling som de senaste veckorna har fått börja träna innebandy igen.
Förra veckan tränade han med IBK Dalens damlag och den här veckan har han även varit med på herrlagets träningar. – Men jag väntar med att spela tills jag kan vara med för fullt en hel träningsvecka. I mitten av januari hoppas jag kunna vara i speldugligt skick.
Hur har det varit att inte kunna vara med? – Väldigt tungt. Särskilt med tanke på att jag har tränat åtminstone fem gånger i veckan sedan jag var tolv år och nu har jag inte fått göra det på åtta månader. Det blir en stor omställning och man hinner tänka mycket. Sedan försvann ju även det sociala umgänget i omklädningsrummet. Det var jobbigt.
Dalen har haft en tung säsong så här långt. Laget ligger för närvarande på tolfte plats i SSL och har samma poäng som Växjö på nedflyttningsplats. En stor omställning för Dalen som spelat två raka SM-finaler. – Det går trögt som sirap. Det blir många funderingar och många måsten när man är runt strecken. När det går bra är det bara att köra.
Under frånvaron på planen har Ermling gått in som hjälptränare på 20 procent åt Riksinnebandygymnasiets damer som spelar i division I. – Det är svårt som tusan. Men jag alltid varit en sån som sitter med taktiktavlan och jag tycker det är kul. Det här var ett ypperligt läge att få testa.
Han menar att det inte är omöjligt att han fortsätter som tränare när han själv slutar spela. Ett alternativ är att bli ledare i sina barns lag. Om de ska spela innebandy vill säga. – Just nu är det dans som gäller för dem. Där är jag inte så involverad. Mina höfter är inte danshöfter, säger han med ett skratt.
