Elin Johansson lämnar ett tungt år bakom sig och blickar framåt mot VM i England som arrangeras till helgen – men även OS 2020.
Lunchruschen i hotell Aurums restaurang börjar lugna ner sig när Elin Johansson sätter sig för att amma sin tre månader gamla son Jamie. Fondtapeterna på väggarna har ett grafiskt tryck med namnen på olika storstäder. New York, Paris, Milano och Tokyo står det bland annat kors och tvärs i svart och vitt. I de flesta av städerna har Johansson tävlat på mästerskap i taekwondo.
Men nu har det gått ett år sen hon var iväg. Hennes sista tävling innan livet ändrades helt var på Grand Prix i Italien. Där och då hade hon på känn att någonting var på gång och hon hade packat ned ett graviditetstest i resväskan. Direkt efter förlusten i första matchen tog hon testet. Men det blev error på den lilla skärmen.
Åren innan GP hade varit tuffa då hon 2016 åkte på en rejäl smäll på OS i Rio. Hela livet hade enbart planerats mot äventyret i Brasilien. Det var där hon skulle nå toppen av sin karriär, men allt gick i kras när hon åkte ut i den första matchen mot en yngre och lägre rankad uzbekiska.
– Tomheten dagen efter gjorde att det inte ens var värt att stiga upp ur sängen. Jag var som ett blankt papper, berättar Johansson.
Och den känslan följde med henne två år senare in på mattan i Italien.
– Jag tänkte typ: ”vad gör jag här?” Och jag kände mig oklar i tanken med hur jag ville ha allt.
På OS i Rio 2016 gick det inte som planerat när hon åkte ut i den första matchen.
När graviditetstestet inte gav henne ett definitivt resultat på hotellrummet var hon tvungen att ge sig ut på jakt efter ett nytt. Men det var söndag och många butiker hade stängt. Till sist hittade hon ett apotek som var öppet.
– Jag gick in och sa: ”Jag köper allt ni har!” Och sen sprang jag i 40 minuter tillbaka till hotellet. Tänkte också att jag lika gärna kunde ha satt mig ner i ett dike för att pinka på stickan.
Men hon höll sig, i dubbel bemärkelse, och tog testet på rummet. Stickan visade att hon var gravid, fast på italienska. Efter några stressiga minuters googlande fick hon fram det positiva svaret och lyckan var total och överväldigande.
”Det kändes som ett svek mot mig efter all den tid jag lagt ner på verksamheten.”
Senare skulle det visa sig att utmaningen med att bli mamma för första gången och samtidigt hålla en idrottskarriär flytande, var svårare sagt än gjort. Och dessutom fick hon en svår graviditet.
– Jag kan bara prata för mig själv då varje graviditet är individuell, men det var inte lätt. Jag fick ont i kroppen och kände mig inte som mig själv. Det blev en total livsstilsförändring i både mitt liv och som person, vilket gjorde att jag inte kände mig helt trygg med processen. Kroppen gjorde ont och jag hade alla symptom man kan tänka sig, så som foglossning och att jag kräktes i 18 veckor och även i slutet. Och mitt i det där skulle jag söka jobb då jag blev av med min inkomst. Allt var bara en stor stress.
Johansson kände att hennes elitsatsning betydde noll under och efter graviditeten då hon inte kunde få ersättning eller stöd från varken sin moderklubb Soo Shim eller försäkringskassan.
Sedan Elin Johansson blev gravid med sitt första barn har motgångarna varit många. Kampen att komma tillbaka mentalt och fysiskt var tufft, men hon blev även av med sin inkomst då hennes moderklubb valde att inte bekosta hennes fortsatta elitsatsning.
– Hade karriären tagit slut där i höstas efter det beskedet så hade jag in skämts över det jag åstadkommits dittills. Men jag visste att jag hade mer att ge för jag ville inte sluta och stå sen om 20 år och känna att det fanns mer att kräma ur mig.
Sonen Jamie föddes i februari och bara 13 dagar efter förlossningen genomförde hon sitt första träningspass. Hon stegrade träningen långsamt från grunden och efter sju veckor fick hon klartecken från barnmorskan att sparkar var tillåtna.
”Jag vill bevisa för mig själv, alla unga tjejer, min son och min sambo att det är möjligt att satsa.”
Och nu i helgen gör hon comeback på VM i England där sonen, mamma och syster följer med. En mjukstart på sin nya elitsatsning, som Elin själv beskriver det. Allt som hände med uppbrottet från Soo Shim har hon försökt lägga bakom sig.
– Jag växte upp på den klubben och har många lyckliga minnen därifrån. Men det kändes som ett svek mot mig efter all den tid jag lagt ner på verksamheten. Motiveringen var att det inte fanns några pengar, vilket jag fick köpa då det inte är upp till mig att bestämma vad de ska prioritera eller lägga pengar på. Fast jag har inte en orimlig bild av vad jag är kapabel till och nu har 27 andra företag och personer valt att satsa på mig.
Kampanjen "Bygden har Elins rygg" drog in 27 lokala företag som samlat ihop 100 000 kronor för att hon ska kunna fortsätta satsa. Och de inblandade sponsorerna överraskade henne i onsdags på hotell Aurum där kampanjen offentliggjordes.
Konflikterna och motståndet ligger nu i det förgångna och Johansson kan ta fram minnena från det som hände för att tända eld på motivationen när den tryter i nutid. Men annars är det inte hennes förra tuffa period som driver henne framåt, utan viljan att visa för allt och alla att hon fortfarande tillhör eliten.
– Jag vill bevisa för mig själv, alla unga tjejer, min son och min sambo att det är möjligt att satsa. Det är 2019 nu och möjligt att välja familj och en fortsatt elitsatsning som kvinna. När samhället säger nej, då säger jag ja. Det går att som kvinna kombinera bägge, men det krävs förutsättningar. Min sambo kan spela fotboll och ingen ifrågasätter honom kring det. Men det är tabubelagt om mamman inte ska vara hemma konstant.
När hon nu ska börja tävla och resa igen till New York, Paris och Milano, vars namn syns på fondväggen i restaurangen, blir det onekligen lite tid hemma. Och längtan efter att kliva in på ett mästerskap igen har var otroligt stark.
Uppbrott mellan klubben Soo Shim och Elin Johansson var inte lätt. Men nu har hon bytt ut sin förra huvudtränare Niklas Andersson (t.v) mot Fredrik Lindström (t.v om Elin) och hon kommer även åka på VM i ENgland med kompisen Jennifer Ågren Ylinenjarvi (t.h).
– Jag har längtat så efter att komma tillbaka in i tävlingsbubblan och träffa alla vänner igen. Att tävla på hög nivå är det roligaste jag vet. Och att åka till VM blir som en revansch efter allt det som varit. Sen är jag tacksam över att förbundet har stöttat mig och gett mig en chans att komma tillbaka så pass fort efter graviditeten och förlossningen.
Med ny ekonomisk sponsring, samt en ny huvudtränare, har även satsningen mot Tokyo 2020 blivit hennes nästa mål.
– Jag ska ta mig dit, men det kommer krävas ett enormt jobb och pengar. Alltså jag kan verkligen se mig själv i Tokyo… Haha! Nu ser jag att det står Tokyo på väggen där borta. Vad roligt! Nej, men Rio finns inte längre. Då var jag mentalt nedbruten på så många olika plan, nu är jag lycklig och glad. Och vem vet, jag kanske är på toppen av min karriär 2020 istället.