Vi träffas hemma hos Jan och sätter oss ned och blickar ut över Ursviksfjärden, solen skiner och båtar åker förbi nedanför bryggan. Det är lätt att tappa fokus och börja prata om de vackra omgivningarna, men Jan tappar inte fokus, hans kärlek till squash lyser ännu starkare än den gassande solen.
– Sedan jag började spela i början på 80-talet har jag egentligen aldrig lämnat squashen helt, berättar Jan som har hunnit med att vara ordförande i flera omgångar och idag sitter han på ordförandeposten i Skellefteå Squashklubb, Sveriges största squashförening om man ser till ungdomssektionen.
Men det var som spelare Jan upptäckte sporten och trots att han började spela relativt sent, i 20-årsåldern, lyckades han genom hård träning till slut ta en plats i det Skellefte-lag som avancerade upp i Elitserien 1997.
Skador förstörde egna karriären
Redan i ung ålder fick Jan problem med sin höft, en artros i höftleden tvingade honom att sluta.
– Den typen av skador ska man egentligen inte den ålder som jag var i då, men det är en hemsk belastning på höfterna när du spelar squash, förklarar Jan.
Skadan försvårade visserligen Jans möjligheter till att spela själv, men engagemanget i klubben blev detsamma.
– Vi arrangerade senior-SM 1985, vilket kändes väldigt stort. När jag blev skadad blev jag tränare och ansvarade för junior- och seniorträningar, träningsläger och vi arrangerade flera tävlingar med internationella toppnamn.
I slutet på 80-talet och början på 90-talet arrangerade Skellefteå Squashklubb bland annat Eagnas Open, en turnering med prispengar på 65 000 kr och man lyckades dessutom boka in flera internationellt erkänt duktiga squashspelare.
– Om jag minns rätt så lyckades vi få hit två eller tre stycken som då placerade sig på topp 20 på världsrankningen, berättar Jan.
1999 drabbas squashhallen av omfattande vattenskador och när hallen väl är nyrenoverad 2001 är klubbverksamheten låg. När Jan Kaidings äldsta son Albin sedan är i tioårsåldern bjuder Jan med honom till squashhallen och ytterligare en medlem ur familjen Kaiding förälskar sig i sporten. På den vägen är det, sonen Albin lockade med sig sina kompisar och när väl Jans dotter Anna blev tillräckligt gammal började även hon spela.
En ljus framtid till mötes
Squashklubben har idag inget seniorlag men framtiden ser ljus ut. När klubben arrangerade junior-SM i januari lyckades hemmaklubben knipa tio av de totalt 30 medaljerna. Av dessa tio medaljer var dessutom fem guld.
– Det är ju egentligen en helt fantastiskt prestation, konstaterar Jan.
Jan har märkt hur sportens status har vuxit de senaste åren.
– Till en början var det mest ungdomar som inte lyckats i fotboll eller ishockey som började spela squash, eller så valde ungdomarna bort squashen för fotboll eller hockey när de blev äldre. Där finns det en skillnad idag, många av våra ungdomsspelare har varit lika duktiga eller kanske till och med duktigare i andra sporter, men istället valt att fortsätta med squash. Något som är oerhört glädjande, avslutar Jan.
