Lasddar för premiären. Emil Djuse avlossar ett skott. Foto: Roger Lindström.
Om vi börjar med nummer 57 som Emil Djuse valt att spela med i AIK-tröjan.
– Min pappa avled för fyra år sedan. Han ställde alltid upp för mig och följde på alla träningar och matcher. Eftersom han var född 1957 så kände jag att det var ett fint sätt att hedra honom.
En kärleskfull gest av Djuse som bara var 18 år när hans pappa gick bort i en hjärtinfarkt.
SHL-premiär
Men nu handlar tankarna mer om SHL-premiären på fredag.
– Perfekt med två matcher mot Luleå på raken. Det blir bra stämning, mycket folk och heta känslor. Precis som det ska vara.
– Vi har ju haft en del skador. Men nu känns det som att alla är på väg tillbaka. Så egentligen är allt positivt inför premiären.
Djuse har också acklimatiserat sig både i klubben AIK och staden Skellefteå.
– Det har varit mycket nytt. Men jag känner att jag trivs och det är ett härligt gäng att träna med.
Några spelare som du tycker är speciellt jobbiga att möta?
– Ha, ha, det finns några som är lite värre än de andra. Tim Söderlund är till exempel riktigt snabb på skridskorna och åker omkring hela tiden. Han är svår att hålla reda på. Jocke Lindström och Andrew Calof är också riktigt svåra när de får komma med fart mot dig.
Spelar med Marcus
Djuse har egentligen hela försäsongen fått spela i samma backpar som Marcus Pettersson.
– Det är alltid svårt i början. Men vi går bättre och bättre ihop och vi tänker ishockey på ett liknande sätt.
Har ni någon speciell uppdelning?
– Nej, vi är ganska lika i spelstil och gillar båda två att vara med i speluppbygganden och är bra på skridskorna. Så vi delar på uppgifterna.
Är det något speciellt du känner att du behövt träna på?
– Det är en process att komma in i ett nytt spelsystem. Men jag kan inte säga något speciellt så där. Det är däremot många detaljer som det gäller att jobba på.
– Det är också riktigt positivt att tränarna hela tiden uppmanar mig att våga. Det blir inte alltid rätt men min spelstil är sådan att jag måste våga för att lyckas.
Det är också riktigt positivt att tränarna hela tiden uppmanar mig att våga.