Det fanns ett par "om" i den här matchen. Om Samuel Kroon inte hade fått drömträff. Om tre FF-spelare lyckats avväpna Marcus Burman på kontringen som gav 2-0. Om Leo Englund reducerat på sitt friläge.
Men det är ingen som pratar om "om". För Skellefteå FF förlorade inte den här matchen till följd av enskilda situationer som gick snett.
Det syntes från start. FF var inte där. Inte så att de inte kämpade, inte ville, utan som att orken och rejäla beslut fattades. Kanske var det värmen.
På läktarna blev det ganska snabbt avslaget i den lilla publiken som valt bort VM-finalen. De applåderade sparsamt och det kändes som att alla bara väntade på att spelarna i svart och guld skulle stoppa ner huvudet i vattenhinkarna vid sidlinjen och vakna till.
Och det börjar vara dags att göra det. Dan Burlin menade efteråt att det är många matcher kvar och alla matcher är viktiga. Det har han rätt i. Det är 14 matcher kvar och bara 6 poäng upp till strecket. Det är snarare att den fina trend som påbörjades med seger mot BK Forward och poäng borta mot Karlslund tog slut alldeles för fort.
För det måste börja trilla in segrar. Förbannelsen med oavgjorda matcher har skadat FF i tabellen. Med 10 inspelade poäng lär det krävas närmare 20 pinnar till under fortsättningen för att slåss om en kvalplats. Det är sex segrar och två oavgjorda. Förenklat innebär det att FF:s sju oavgjorda matcher måste bli trepoängare i höst.
Efter segern mot BK Forward pratade Burlins tränarpartner Matti Kilpelä om att de fått en mental bild av hur det ser ut när de vinner. Han och laget andades självförtroende.
Och en plattmatch borde inte förändra det. Förhoppningsvis lämnades den här insatsen där den hör hemma – i vattenhinkarna vid sidlinjen – medan laget bygger vidare på vad de hade på gång före matchen blåstes igång.
"De applåderade sparsamt och det kändes som att alla bara väntade på att spelarna i svart och guld skulle stoppa ner huvudet i vattenhinkarna vid sidlinjen och vakna till."