Ingela Andersson Foto: Arkivbild
I över ett år har 22-åriga Arvidsjaurprofilen och skidskytten Ingela Andersson känt att något varit fel. Trots hård träning har formen inte riktigt velat infinna sig och tävlingarna har gått sisådär. I höstas ställdes allt på sin spets och Andersson fick lägga träningen på hyllan.
Ett hjärta som rusar för igenting och en känsla av total utmattning. Det är vad Ingela Anderssons tunga ryggsäck innehållit senaste tiden. Istället för att OS-satsa är hon ordinerad att vila och ägnar istället sin tid åt att skriva sin C-uppsats i Östersund där hon studerar ekonomi på universitetet. Det blev inte riktigt som hon hade tänkt. – Men kroppen har sagt sitt. Det är svårt att acceptera det.
Ingela Andersson berättar att hon känt att något varit fel i ett och ett halvt års tid. Träningen har inte gett de resultat som hon hoppats på, tävlingarna har hon många gånger kört på tjurskalle. – Jag har inte känt mig i form på hela den här tiden och det är inte riktigt normalt. Läkarbesöken har avlöst varandra, så även proverna man tagit på henne. Men i veckan hände något avgörande. – Mitt EKG visade att det inte är något hjärtfel som ligger bakom den höga pulsen. Det var otroligt skönt att få veta! Nu pekar allt mot att det är överträning som är problemet. Min kropp har helt enkelt sparkat bakut. Kruxet, säger hon, har varit att konstatera att det just är överträning som ligger bakom symptomen hon har. – Det kan man bara konstatera genom att utesluta allt annat, vilket man äntligen gjort.
En sten som föll från hjärtat. Idag känner hon sig piggare i vardagen och orkar mer, men kring jul var det värre. – Jag orkade ingenting. Det var tur att jag var hemma hos mina föräldrar i Arvidsjaur, för jag hade aldrig tagit mig ur sängen för att ens laga mat. Från liggande till stående rusade min vanligtvis låga vilopuls till 140 slag per minut. Bortsett från den fysiskt tunga biten finns det en kanske ännu tyngre bit att tampas med – den psykiska. – Jag har försökt acceptera läget och ställa in mig på att det inte kommer att bli några tävlingar i år. Det känns deppigt förstås, jag mår ju inte alls bra av att bara ligga och göra ingenting. Men jag vet samtidigt att det är vila och tid som kroppen vill ha. Jag kan inte göra annat.
En strimma av hopp tändes i alla fall för Ingela Andersson i veckan efter hon fått beskedet om EKG:t. – Jag hälsade på min skidskyttekompis Anna-Karin Strömstedt. Hon skulle ut och träna och frågade om jag inte skulle följa med och bara gå runt lite på skidorna. Jag har ju knappast något att förlora så jag hakade på. Det kändes helt fantastiskt! Visst, pulsen steg, men när jag testade åka för två veckor sedan gick det inte alls. Andersson ser ljuset i tunneln trots motgångarna: – Jag ska bli bra och jag siktar på att vara i mitt livs form till nästa OS. Jag är bara 22 år ännu. På ett sätt var det bra att det kom nu och inte om tre år.