Sportsligt. Sven-Owe Burström, Håkan Hedenström och Jan Kristiansen tackar för god match. Lätt skymd i bakgrunder syns Gunnar Näsström .
Ute har det svala höstluften börjat ta sitt grepp om Skellefteå. Inne i badmintonhallen på Degerbyn är det desto hetare.
Badmintonmatch efter badmintonmatch avverkas. Fjäderbollarna i gult och vitt viner i luften. Gnisslet av gummisula mot gymnastiksalsgolv blandas med dunsarna av snabba fötter på ett fjädrande underlag.
Ett och annat uppgivet ”neeeej” och tunga suckar varvas med triumferande jubel och en och annan pik när någon gör ett misstag.
När spelarna som förbereder sig för Skellefteå Badmintonklubbs motionsseriespel är igång, då är det såväl på blodigt allvar som på en skön, humoristisk nivå.
– Snackar man inte ute på planen, då vinner man inte heller några matcher, säger Ralph Brännström och ler snett.
Och om det är någon som borde veta, så är det Ralph. Han har spelat badminton sedan 1976, och seriespelet, som först var i Korpens regi men som badmintonklubben sedan tog över, har han mångårig erfarenhet från.
– Jag vet faktiskt inte varför jag håller på – men det går inte att vara utan heller, säger han och ler, innan han beger sig ut på banan igen.
Dags för ytterligare en match.
När motionsgruppen har sina tider så är de som mest 32 personer som spelar i hallen. Dubbelmatcher pågår på alla banor. Just den här kvällen är det inte så många spelare på plats, men upp mot 20 spelare finns på plats. Seriepremiären är några veckor bort och formen ska finslipas.
Och det körs hårt. Här är det ingen som bromsar.
– Jag tycker inte om att springa, men när man får jaga en boll så blir man lurad att röra på sig. Det här är en otroligt rolig sport, säger Lars-Olov Lundberg, som just har avslutat ett set.
– Man möter bra spelare, men det är ju en sport där inte alltid de bästa som vinner.
Även om stämningen är hjärtlig, om än aningens rå emellanåt, så finns vinnarinstinkten där hos de allra.
– Visst är det så att hornen växer ut, medger en leende Lars-Olov Lundberg.
Samtidigt så talar flera av deltagarna om de här träningarnas sociala roll. Det handlar om mer än bara vunna bollar och segrar när seriespelet drar igång.
– Det handlar mycket om gemenskapen. Det är som en familj, slår Sture Marklund fast.
– I den här gruppen finns det i alla fall tio stycken som jag skulle ringa om jag mådde dåligt.
Och i gruppen finns det en skön blandning av människor.
– Det finns människor från alla samhällsklasser här. Det är kommunalare, en är överläkare, vi har en tandläkare, en banktjänsteman…, berättar Sture Marklund.
– Fördelen här är, som vi brukar säga, att i omklädningsrummet så luktar alla lika illa.
Om man blickar över hallen, så lyser dock kvinnorna med sin frånvaro. Rekryteringen har inte lyckats på det planet.
– Men gud var vi har jagat dem, säger Sture Marklund.
När man talar med spelarna som kämpar sig svettiga den här kvällen, så framkommer det att bra många av dem har varit med ett bra tag. Har man börjat spela badminton, då tycks det vara svårt att sluta.
Göran Forslund började spela badminton 1971. Han spelade bra länge innan han tog ett tio års uppehåll. Men nu är han tillbaka.
– Det är ju så roligt, slår han fast.
– När jag träffade någon och pratade om det här så sa jag ”att jag inte har lyckats sluta”.
Sture Marklund, själv 50 år, fyller i:
– När jag träffar de som är upp mot 70 och fortfarande spelar, då säger jag att jag aldrig ska sluta spela.
Detta kommer från en spelare som kom in på den idrottsliga banan lite senare i livet.
– Jag hade streck i gymnastik i skolan. Det stod att jag hade för lite närvaro. Jag tyckte att det var så tråkigt, så jag gick inte dit.
Men till slut, i 30-årsåldern, testade han badminton och fastnade.
– Nu tränar jag åtta timmar under en normal vecka.
Och när vi väl snackar om ålder, så kan vi konstatera att ålder och visdom ofta premieras på badmintonplanen.
– De yngre spelarna har snabbheten, men de som har varit med ett tag vet var de ska stå, säger Sture.
En som får se sig som en av de yngre, det är Simon Selin.
– Jag är alltid yngst, år efter år, säger han och skrattar.
– Det är ofattbart.
Men han gillar onekligen läget och ser sig gärna som en yngling. Så länge han får vara med och spela.
– Jag känner att det är den enda sporten där jag aldrig kollar på klockan en enda gång under träningen. Jag kan komma hit klockan åtta och helt plötsligt är den tio utan att jag vet hur det har gått till.
Under en säsong i motionsserien kommer en enda spelare att spela upp till 60 dubbelmatcher, samt eventuella slutspelsmatcher. Många, såväl glada vinnare som besvikna förlorare, kommer att traska upp till omklädningsrummet på andra våningen.
– Den där trappen är bra. Om man har spelat tre tuffa matcher och förlorat dem alla, så känns det väldigt långt upp till omklädningsrummet. Men när man kommer dit upp, då är det som att man har tappat minnet, slår Sture Marklund fast.
Luftigt. Crister Johanssons strumpor bjuder onekligen på ventilation.
Inte helt nöjd. Mikael Boström tycks gå igenom sin insats.
Materialfel? Kenneth Lestander tycks i alla fall fundera på hur hans racket egentligen mår.
Billig annons. Crister Johansson och Simon Selin pustar ut under en av badmintonsklubbens påminnelser om motionsserierna.
Pekar ut vägen? Mattias Frank dirigerar, Göran Forslund väntar på motståndarnas nästa drag.
Blåsigt. Erik Tavelin ger fjäderbollen en lätt vindpust, i bakgrunden avvaktar Ralph Brännström.
Ny giv. Sture Marklund delar upp nya dubbelpar innan det är dags för nya matcher.
Fullt fokus. Gunnar Näsström stormar fram mot nätet, dubbelpartnern Sven-Owe Burström avvaktar i bakgrunden.