Bojkott. Damkronorna bojkottas. En extrem åtgärd med problem som borde kunna lösas på ett bättre sätt enligt krönikören.Foto Jonas Ekströmer / TT kod 10030
Genus och invandring. Två ämnen som alltid innebär att sätta skorna på minerad mark. Den här debatten glider in på det förstnämnda. För när de uttagna spelarna till damlandslaget bojkottar samlingen är det ett försök att skicka en passning till ishockeyns arbete med jämställdhet.
Och damhockeyn har haft en oerhörd utmaning att ta plats och nå både respekt och en högre grad av jämlikhet. Även om saker sakta blir bättre har jag full förståelse att det ännu finns många krafttag att ta för att lyfta. Inbjudan har många gånger varit med armbågen och damhockeyn är en ganska marginaliserad sport sett till antal utövare.
Det stora felet i debatten är att ständigt göra snabba jämförelser med männen i sporten. Anledningen är enkel, det är två olika företeelser med vitt skilda historier. Och därför finns även en gigantiskt skillnad i resurser. Marknaden går inte att bortse totalt ifrån, men med tanke på att hockey inte är någon fattig sport, ligger det förstås i förbundets stora intresse att flaggskeppet – landslaget – har resurser att satsa.
Det är förstås fullständigt galet att en spelare som uttagen till ett så anrikt förbunds landslag, ska behöva sätta sin privatekonomi på spel. Där borde förbundet naturligtvis kliva in som garant och se till att spelarna blir ersatta på ett rimligt sätt – och att det finns resurser i övrigt i form av material och humankapital i alla lägen.
Tommy Boustedt, chef på SIF, uppger själv i Studie 1 att ersättningsdelen till spelarna är bortförhandlade till SDHL och att ligan bär ansvaret. Precis som för herrarna. Och någonstans här, en bra bit ovanför spelarnas huvud, tycks en del av det kommersiella problematiken för damlandslaget finnas. Problemet är att SDHL ännu inte har speciellt högt kommersiellt värde. Möjligen blev det, med facit i hand, en förhandling som nu har satt uttagna till damlandslaget i en dålig situation.
Boustedt hänvisar till ett avtal. Ett avtal är förvisso ett avtal och detaljerna är ju inte kända. Men oavsett hur förhandlingen har sett ut, formellt rätt hit eller dit – landar konsekvenserna på damerna i damlandslaget. Och kan inte SDHL säkerställa den här biten, ligger det i både SDHL:s och förbundets intresse att hitta en lösning.
Damlandslaget måste ändå ses som sportens flaggskepp och bör behandlas därefter. Och då spelar det ingen roll om det måste pumpas in extra resurser. Jämställdhet handlar om att utjämna resurser och herrhockeyn är ju ingen fattiglapp. Det ses knappast som orättvist om förbundet skulle särbehandla Damkronorna i positiv mening för att hjälpa den att växa.
Däremot är den här bojkotten utförd på ett märkligt sätt. Varför finns ingen som kan svara på alla frågor kring de påståendena som inte var konkreta i skrivelsen som offentliggjorts på sociala medier? Att springa och gömma sig är rakt igenom kontraproduktivt. Damlandslaget gör också den här bojkotten efter ett av de svagaste resultaten i historien och utträde till B-VM. Och då är det noterbart att Sverige inte var det lag som kom till A-VM med minst förutsättningar. Därför är det befogat att ifrågasätta timingen.
Boustedt, förbundet, Damkronorna och SDHL måste sätta sig ned som vuxna människor och titta brett på det uppkomna problemet. För just nu har det tagit proportioner det egentligen inte borde. Ett onödigt energiläckage, när det finns mycket annat i damhockeyn att lägga fokus på.