Vid starten. Ett gäng pigga löpare har just gett sig i väg.
Broarna Runt är en klassiker som jag bevakat i många år. Jag vill minnas att jag faktiskt sprungit sträckan på så där 22-23 minuter på gymnasiet, men det är många år sen nu. På den tiden var man ju ung och vältränad och höll igång med både fotboll och innebandy. Undrar hur det skulle gå om man ställde upp i dag? Skulle kroppen hålla? Skulle jag klara mig under ”skamgränsen” på 30 minuter? Frågorna krävde ett svar så jag bestämde mig för att göra ett försök.
Måste erkänna att jag inte tränat särskilt flitigt de senaste åren. Visst har det blivit en del promenader och ett och annat halvhjärtat försök att få igång kroppen mellan barnafödslar, men ärligt talat har jag blivit rätt bekväm och att man sedan dragits med en del skador gör inte saken bättre. Men i fantasin är jag ändå hyfsat grundtränad och med lånade löparskor begav jag mig till Nordanå strax före kvällens andra start. Träffade på två kollegor vid starten som rutinerat diskuterade tider och löpteknik. ”Pinna på utav tusan i början så du inte blir helt själv på bilden”, löd instruktionen från fotografen som sedan begav sig till Bonnstan för att få en bild av mig i klungan.
OK, sagt och gjort. Starten gick och jag hängde på ett större gäng löpare. Det här kändes ju riktigt bra! Tills vi kom till Bonnstan. Då slog mjölksyran till rejält, och den som sprungit loppet vet att man då har låååångt kvar att springa.... Kände för att ge upp, åka tillbaka till redaktionen och äta middag. Men vad hade det blivit för krönika? Så jag tvingade kroppen att fortsätta och tänkte att det snart kommer att gå lättare. Det gjorde det inte. Den ena löparen efter den andra sprang förbi och jag fick anstränga mig för att inte bli uppstressad över det. Även om tiden inte är viktig så känns det ju aldrig särskilt kul att hamna på efterkälken.
Efter halva sträckan gjorde sig en gammal fotbollsskada påmind och jag fick lov att gå en bra bit. ”Nu är det kört” hann jag tänka, men efter en stund gick det bättre. Lyckades till och med få till en spurt mot en ruskigt snabb grabb i 12-årsåldern innan jag stupade i mål. Vad tar jag med mig från den här kvällen? Ett kvitto på att kroppen trots allt höll (nästan) hela vägen. Jag tog mig runt och fick en tid som jag förhoppningsvis kan slå framöver. Så nu återstår bara en fråga: Hur mycket träningsvärk kommer jag att ha i morgon (läs i dag)?
Snabb. Fredrik Öberg stormar fram mot en bra tid.
På språng. Norrans sportchef Malin Christoffersson och kollegan Johannes Högberg var två av dem som sprang Broarna Runt igår.