Andreas Granqvist bar Sverige genom VM 2018. Här skriker lagkaptenen ut sin glädje efter vinsten i åttondelen mot Schweiz.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.”
Ingen dikt är för mig så kopplad till fotbolls-VM som I rörelse av Karin Boye.
Dagarna inför VM 2018 handlade om ett Sverige som inte imponerade. De två sista genrepen mot Danmark och Peru slutade båda 0–0. Det var trist, det var bevisligen målsnålt, det var väl knappt ens en målchans.
Jag minns knappt matcherna, för det var så tråkigt. Jag minns desto tydligare att jag satt och frågade mig själv varför de här matcherna ens spelades?
Jag förutsätter att ni är få som minns dem. Matcherna som på något sätt ändå lade grunden till en fotbollssommar som vi aldrig glömmer. För det var där vi byggde vidare på ett så framgångsrikt försvarsspel.
Men direkt efter de två genrepen undrade jag varför Sveriges förbundskapten Janne Andersson inte satsade framåt, gav spelarna utrymme att vara kreativa och släppte lite på handbromsen.
Efter ett minst sagt imponerande kval var det här en chans för Sverige att spänna bågen – tänkte jag då. En chans att bygga upp förväntningar inför ett nytt världsmästerskap i fotboll.
Andreas Granqvist omfamnas av lagkamrater och Sverige jublar över ännu ett blågult mål i fotbolls-VM 2018.
Då insåg jag inte vilken vinstmaskin han höll på att kalibrera. För som om inte VM-kvalbragden mot Italien var ett minne nog så var genrepen starten på en helt oförglömlig resa.
En resa och en fotbollssommar som jag aldrig glömmer.
Jag kommer aldrig glömma Andreas Granqvist. Granen. Landsfadern. Världens bästa straffskytt. Ett kärt barn har många namn.
Granen bar Sverige på sin axlar genom en stekhet sommar. I ett getingbo som innehöll de regerande världsmästarna Tyskland avancerade Sverige vidare som gruppetta. Sedan blev Schweiz en munsbit i åttondelen.
Det spelar faktiskt inte så stor roll att det tog stopp mot England i kvarten. Att det aldrig blev någon medalj.
För det jag kommer ta med mig, och som alltid kommer att finnas kvar, är den resa som det svenska fotbollslandslaget stod för. En resa som gav så många oförglömliga minnen.
”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”