I dag släpps Jonas Fahlmans nya bok, ”Jonte – rakt från hjärtat”, om hockeyprofilen Jonathan Hedström från Boliden. Här får Norrans läsare en exklusiv förhandstitt på kapitlet om hur Jonte upplevde hemkomsten till Sverige och den känslostorm som bröt ut då han valde Timrå före Skellefteå AIK.
”När Skellefteå AIK 2006 återkom till Elitserien efter 16 år var många övertygade om att jag, en NHL-spelare från stan som var på väg hem till Sverige, skulle spela med dem igen. Jag medverkade själv till att bygga upp förväntningarna.
Bland annat sa jag i en intervju i Piteå-Tidningen den 7 april 2006 att AIK är klubben i mitt hjärta och om jag flyttar hem finns inget annat alternativ än Skellefteå. Det var olyckliga uttalanden av mig som jag kan förstå ingav förhoppningar. Men i efterhand kan jag känna att det blev väldigt upphaussat och uppförstorat i media.
Ofta har det blivit stora grejer i media kring mina citat. Här blev det en infekterad historia som slog alla rekord. Jag står för vad jag tycker och ångrar väldigt lite av allt jag har sagt, men att jag den här gången tände ett hopp hos Skellefteå AIK och deras fans med mina uttalanden är något som jag ångrar.
Jag kände visserligen för klubben, men jag kände en ännu större tacksamhetsskuld till Timrå och Nubben i och med att de trots ett löpande kontrakt hade släppt mig till NHL ett år tidigare. Jag och Nubben pratade redan medan jag var kvar i NHL. Vi hade bra kontakt när jag var i USA, han ringde och kollade hur det var med mig och så vidare, och på slutet blev det mer konkreta samtal om en övergång.
Jag minns att jag var i Minnesota med Anaheim när Nubben ringde. Då hade han pratat med Anders Wiklander, dåvarande vd på Norrporten som var en av Timrås stora sponsorer, om boende i ett hus på Södermalm i Sundsvall. Nubben frågade även vilken lön jag kunde tänka mig.
Tiden efter hemkomsten från USA var jobbig för mig. Jag hade mina personliga problem, med ätstörningarna och psyket, och ovanpå det kom våndorna kring var hockeykarriären skulle fortsätta. Den 1 augusti tackade jag nej till Skellefteå. Jag hade en del samtal med klubbens ordförande Pär Nordlund, men när det kom till kontraktsförhandlingar tyckte jag att det var skönast att Johan Strömberg, min agent, skötte snacket med dem.
Skellefteå presenterade ett generöst kontraktsförslag, som skulle ge mig tio miljoner kronor för tre år, och vad jag förstår var inte någon spelare i klubben i närheten av den lönen. Jag fick ännu mer av Timrå, men det handlade inte främst om pengar utan om lojalitet när jag valde klubb.
Några dagar senare, i början av augusti, kom Nubben upp till Skellefteå. Det var lite hysch-hysch över det. Vi ville inte att någon skulle se oss eller få kännedom om att vi träffades. Nubben fick därför komma till min stuga i Bjässviken. Jag gick över till min gamla stuggranne Sture Karlsson och bad att få låna hans bastu över kvällen, så att jag och Nubben skulle kunna sitta och snacka ostört.
Nubben svängde förbi Systembolaget på Solbacken i Skellefteå och köpte en back öl. Eftersom Nubben ju spelade flera år i Skellefteå AIK och känner folk i stan, hade han träffat flera som han kände och som undrade vad han gjorde där. Nubben svarade att han bara var på genomresa och ingen kopplade som tur var ihop det med att han var där bara för att träffa mig.
När Nubben kom till Bjässviken gick vi direkt till Stures bastu. Vi satt i värmen och surrade om allt möjligt och svalkade oss med några öl. När vi gick in i stugan igen vid 22-tiden på kvällen, la Nubben fram ett kontrakt och tyckte att vi skulle göra slag i saken direkt. Inga problem, tyckte jag, som ju också var lite påverkad av ölen. Det var lustiga och väldigt speciella omständigheter kring den kontraktsskrivningen …
Jag skrev ett kontrakt med Timrå på 3+1 år och det skulle ge mig ungefär 14 miljoner kronor, alltså en månadslön på nästan 300 000 kronor. Vid lunch dagen efter åkte Nubben hem med mitt nyskrivna kontrakt. Vi var dock tvungna att hålla det hemligt eftersom min övergång från Anaheim där kontraktet gällde ytterligare ett år inte var löst. Vi misstänkte att det kunde försvåra affären om Anaheim fick veta att jag hade skrivit på för en ny klubb.
Vi såg till att släppa ut lite dimridåer i media om att jag kanske var på väg till Schweiz. Jag blev den förste NHL-spelaren som bröt ett löpande kontrakt inom ramarna för det nya avtalet med organisationen och blev därför ett pilotfall. Det krävdes en del byråkrati och förhandlingar. Men Anaheim visade förståelse för min situation och hur jag mådde. De släppte mig och vi skildes som vänner.
När man är nere på botten, som jag var då, är det framför allt trygghet man söker. Jag visste sedan tidigare att jag trivdes bra i Timrå, jag hade min givna roll i laget, jag hade kompisar där, och jag fick framför allt bygga upp mig i lugn och ro som människa.
Det blev dock ett galet liv i luckan i samband med att min övergång till Timrå blev offentlig den 14 augusti. Det var folk utanför stugan några nätter och blinkade med billjuset och höll på. Även före jag hade bestämt mig helt för var jag skulle spela, försökte folk i Skellefteå sätta press på mig att återvända till AIK.
Jag minns att jag var på midsommartravet i Skellefteå med familjen när en man i fyllan kom fram och var spydig och otrevlig. Han hotade mig till och med: ”Om du inte väljer Skellefteå AIK så slår jag ihjäl dig!” Det kändes olustigt, speciellt som det sas inför Heléne, barnen, mamma och hennes sambo.
Även om man är onykter tycker jag att man som vuxen bör ha koll på om det är barn med och att det kan göra situationen extra olämplig. Brorsan åkte dessutom på stryk en sen kväll på McDonalds i Skellefteå. Någon kom fram och gav honom en höger med anledning av att jag hade valt Timrå. Det kändes för jävligt att min familj skulle behöva fara illa av något så världsligt som var jag skulle spela ishockey.
Första träningsmatchen med Timrå skulle spelas i Skellefteå den 14 september, och jag var inte alls kaxig. Skellefteå har alltid känts som hemma för mig, men då kände jag mig verkligen inte alls välkommen. Jag kände mig uttittad, inte bara av fansen, och det var obehagligt. När vi kom med spelarbussen hade någon hängt upp en banderoll där det stod: ”Välkommen hem Judas!”.
Det var inte roligt att se, och mamma berättade senare att det var hon som hade fått plocka bort den. Det var hätsk stämning under matchen. Jag fick höra både det ena och det andra från läktarplats. Att folk buar åt mig kan jag ta, men det jag blev mest besviken på var mupparna som satt bakom vårt spelarbås och satt och gapade ord som fitta, svikare och pajas åt mig.
De kanske också skulle försöka tänka ett steg längre. Det sitter ju även barn där i närheten som hör och tar efter deras beteende. En del av dem känner jag till och med, och de tror kanske inte att jag hör. Men den spelare som påstår att man som spelare inte ser och hör sånt som kommer från läktarna ljuger.
Vissa matcher tänker man mindre på det, men i matcher där man är extra påpassad blir det som att en radar slås på. Som bortalag i Elitserien har man fått tillgång till fem matchbiljetter. Vid en annan match i Skellefteå satte jag därför brorsan intill de där idioterna som satt och gapade, och när de satte igång bad han en av dem att fara och flyga.
När vi spelade den första elitseriematchen i Skellefteå efter min hemkomst, den 14 oktober 2006, hade någon hängt en docka på järnvägsbron ovanför E4 i Skellefteå i vit tröja och nummer 71 med texten ”Psykologen hjälpte ej”. Det gjorde ont att se. Men jag spelade fram till Anton Strålmans 21-mål för oss i den matchen. Jag jublade som en galning för att jag blev så jävla glad över att få ge igen på alla som stod på läktarna och hatade mig.
Det värmde i hjärtat när klubbdirektören Pea Israelsson efteråt gick ut på Skellefteå AIK:s hemsida och tyckte att de som hade hängt upp dockan skulle skämmas. Pea skrev även: Sist men inte minst, Jonte, du har visst många vänner kvar i Skellefteå, välkommen hem till Skellefteå när du vill.”
Boken ”Jonte – rakt från hjärtat” ges ut av Idrottsförlaget.