Det svenska försvaret är värt att försvara

Det finns en politisk konsensus, från vänster till höger, om att Sveriges militära förmåga behöver förstärkas.

Ledare 12 juni 2020 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

En sak kan man vara helt säker på när det handlar om det svenska försvaret.

Det bråkas om det.

Den senaste upplagan av försvarsförhandlingarna sköts i sank i början av veckan.

I vanlig ordning var det pengarna som fick förhandlingarna att stranda. Nu kommer regeringen att på egen hand arbeta vidare med den försvarsproposition som ska läggas fram till riksdagen i höst.

Liberalernas Allan Widman och Kristdemokraternas Mikael Oscarsson, respektive partis försvarspolitiska talesperson, var inte nådiga i sin kritik mor försvarsminister Peter Hultqvists (S) agerande och förslag. Det beskrivs som ett nollbud.

Eller som Allan Widman, tillsammans med partiledare Nyamko Sabuni, skriver i en debattartikel i Aftonbladet (10/6 2020): ”Statsrådet Peter Hultqvist bär ett stort personligt ansvar för detta sammanbrott. Under det gångna året har han undergrävt den breda uppgörelse som fanns i försvarsberedningen mellan sju partier.”

Försvarspolitik är inget enkelt område. Det finns många faktorer att ta hänsyn till.

Men på sista raden handlar det ändå om en väldigt konkret fråga: Hur mycket försvar till vilken kostnad?

Sovjetunionen föll sönder, imploderade. Kalla kriget tog paus. Ointresset för försvaret bredde ut sig. Svenska soldater skickades iväg på internationella uppdrag. Statsministern Fredrik Reinfeldt (M) såg försvaret som ett särintresse.

Men det skulle komma att förändras. Första varningsklockan var Rysslands aggressionen mot Georgien 2008, den andra var annekteringen av Krim våren 2014.

Den ryska aktiviteten har ökat i Östersjöregionen. Det säkerhetspolitiska läget har förändrats till det sämre.

Detta är svenska riksdagspolitiker väl medvetna om. Det finns också en konsensus, från vänster till höger, om att Sveriges militära förmåga inte bara behöver utan måste förstärkas.

Det är där någonstans vi befinner oss i dagsläget.

När försvarsberedningen förra året var på väg att gå i mål ändrade sig försvarsminister Peter Hultqvist hastigt men mindre lustigt. Nu ville Socialdemokraterna föra in ett krav på strikta ekonomiska ramar.

Med andra ord: S ville inte fullt ut betala för det man själva ville ha.

Liberalerna och Centerpartiet drev fram en uppgörelse med regeringen. Extra pengar utlovades. Problemet var bara att de inte var inflationsjusterade. De riskerar att gröpas ur av prisutvecklingen.

Risken är uppenbar att det svenska försvaret återigen står inför det omöjliga uppdraget att fullgöra sina plikter utan tillräckligt med pengar. För vilken gång i ordningen oklart.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har inte gjort sig känd som någon försvarare av försvaret.

Nu när hon ser hur coronapandemin, tillsammans med kostnaderna för reformerna i januariöverenskommelsen, är på väg att tömma de riksbekanta ladorna drar hon i nödbromsen. Här ser hon uppenbarligen att det finns pengar att spara.

Alea iacta est. Nu har Socialdemokraterna har kastat tärningen.

Förmår inte försvarsminister Hultqvist få parterna tillbaka till förhandlingsbordet, och få till en uppgörelse, kommer regeringen att bli överkörd. Det finns nämligen en bred majoritet i riksdagen för mer pengar till försvaret.

Och det är bra.

Alltför länge har försvaret fått agera budgetregulator. Alltför länge har försvaret varit underfinansierat. Alltför ofta har de sista miljarderna, för att få ihop en statsbudget, tagits från försvaret.

Men Sveriges säkerhet får inte bli föremål för kohandel i långbänk.


Ämnen du kan följa
Läs mer!
Krönika

Norrans ledarredaktion: Soldatlönerna är oförsvarligt låga