Redan 2006 lades en motion i riksdagen med förslag på en nationell handlingsplan för osteoporos. 14 år senare har inte mycket hänt.
Den enskilt största förändringen, sedan motionen skrevs, är att de samhällsekonomiska kostnaderna relaterat till osteoporos har ökat från 18 till 20 miljarder kronor årligen.
Hiskeliga summor. Men osteoporos är en av dyraste folksjukdomarna vi har.
I teorin finns mycket på plats. Men i praktiken gipsas kvinnor över 45 som fått en fraktur, och skickas som regel hem, i stället för att läkaren tänker osteoporos och remitterar kvinnan till en bentäthetsmätning.
Fortfarande finns det varken tillräckligt med bentäthetsmätare eller personal för att sköta dessa.
Fortfarande saknas så kallade frakturkedjor på många håll. En frakturkedja innebär att personer med fraktur ska få riskvärdering, utredning och behandling för att minska risken för ytterligare frakturer.
Majoriteten av de drabbade får inte heller någon läkemedelsbehandling eller information om hur fall och frakturer kan förebyggas. Detta trots att medicinen för osteoporos är en billig och effektiv behandling.
Att läkemedelsbehandla innebär att risken för en ny fraktur halveras.
Varför tillåts detta slöseri med samhällsresurser?
Varför tillåts detta stora och onödiga lidande för den drabbade?
Osteoporos kommer att drabba varannan kvinna och var fjärde man över 50 år. Nio av tio kommer inte att få någon behandling och därför få upprepade och smärtsamma frakturer helt i onödan.
Osteoporosvården måste bli prioriterad och jämlik. Socialstyrelsen har nya behandlingsriktlinjer ute på remiss. I dessa får frakturkedjor högsta prioritet, och vi kommer noga följa att dessa genomförs i varenda region med start 2021.
Vi upprepar också kraven från 2006 om att den tysta epidemi, som osteoporos faktiskt är, tas på allvar och att vi tar hand om de drabbade; utreder, ställer diagnos och ger läkemedelsbehandling.
2006 ville man att:
- Att en nationell handlingsplan tas fram för att begränsa effekterna av osteoporos.
- Att riksdagen, i likhet med WHO, göra osteoporos till ett prioriterat folkhälsoproblem.
- Att Sverige följer Storbritanniens exempel och lagstiftar om obligatorisk utredning av fallolyckor främst bland äldre.
- Att en bentäthetsmätning bör ingå i den allmänna hälso- och sjukvården.