Äldre behandlas som skokartonger, enligt en insändare i Norran den 30 september. Nu frågar jag mig: Vart är vi på väg? Digital teknik i all ära, men jag hör ganska ofta från vårdpersonal att den digitala verksamheten tar alltmer tid. Rapportera allt och få fram statistik.
Skellefteå har haft hög personaltäthet jämfört med många andra kommuner, men många i personalen saknar dock den där tiden när de hinner sitta ner en stund. På 1990-talet fanns fler aktiviteter för de boende, till exempel tidningsläsning och en kaffekopp. De flesta lämnade då sitt rum för att vara med. Frivilliga kom till boendet och svarade för detta. Terapiverksamhet fanns också varje vecka.
Jag har haft förmånen att under 18 års tid följa anhöriga, föräldrar, fastrar och farbröder. Jag vet att allt detta var mycket uppskattade verksamheter. Man lämnade sitt rum, gåträning med rullator en naturlig del i dagen. Mina anhöriga har alla uppmärksammats på sina födelsedagar. En ros fanns på plats vid bordet till lunchen. Jag har aldrig mött någon av de mina med solkiga kläder eller otvättat hår en födelsedag.
Nu får vi se hur kommunen agerar efter all information som kommit fram.
UBK