Peter Hellman är advokat och författare inom skoljuridik och ungdomars fri- och rättigheter.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist fäktar i sin ledare i Norran (webbpublicering 26/3) mot väderkvarnar. Vår debattartikel i Dagens Nyheter belyste grundläggande rättssäkerhetsprinciper och problemen när de träds för när. Björnsdotter Grönkvists svar blev en raljant och förenklad nidbild – där rätten att kommunicera för att organisera sig förenklas till en rätt att ”bära omkring på ett störningsmoment”. Att karikera elevers vardag som enbart bestående av spelande och chattande må fungera retoriskt – men det bör inte ligga till grund för lagstiftning. I rättsstaten bygger vi regler på principer, inte på fördomar.
Den som verkligen vill förstå rättighetsfrågornas kärna bör läsa lite noggrannare. I en rättsstat är det inte upp till staten att konfiskera människors egendom hur som helst, även om man tycker att det vore ”bättre så”. Elever har rättigheter. Deras egendom är skyddad. Deras yttrande-, mötes-, och föreningsfrihet är inte en smula på vuxenbordet att dela ut efter behag.
Björnsdotter Grönkvist menar att barn bör fostras till ”sunda vanor”. Det må vara, och demokratisk fostran är också en tydlig del av skolans uppgift. Men fostran är inte detsamma som förmyndarskap. Att försöka bekämpa problem i skolans vardag med generella beslag av ungas ägodelar i stället för att ta ansvar för den pedagogiska situationen säger något om tonläget i debatten. Likaså när vikten av elevkårers möjlighet att kommunicera beskrivs som ett ”märkligt argument”. Att trivialisera ungas organisering är att göra demokratisk fostran till tomt prat.
Därmed missar Björnsdotter Grönkvist det kanske mest allvarliga; att elevernas rätt till föreningsfrihet och yttrandefrihet i praktiken urholkas om de under raster inte ens kan kommunicera med varandra på effektiva sätt och genom upparbetade kommunikationsvägar de är vana vid att använda. Elevkårer, skoltidningar, elevfackligt arbete och elevskyddsombud är uttryck för grundläggande fri- och rättigheter. De kräver möjlighet att nå ut, samordna sig och svara snabbt när något händer.
Att hävda att kommunikation fungerade även före mobiltelefonen är måhända det argument som är märkligt i sammanhanget eftersom det på den tiden fanns andra etablerade och naturliga kommunikationsvägar; med anslagstavlor, skoltidningar på papper, naturliga samlingsplatser och fasta telefoner i föreningsrummen, för att ge några exempel. Ska man göra en analogi och jämföra med mobilförbudet vore det som att då säga: ”ni får gärna sätta upp anslag – men inte använda papper”, eller ”håll gärna möten – men ni får inte nyckeln till aulan”. En teoretisk rättighet som görs praktiskt omöjlig att utöva är inte mycket värd.
Fredrik Engström är advokat och författare inom skoljuridik och ungdomars fri- och rättigheter.
Att barn och unga har rättigheter kan kännas störande för den som hellre vill styra än lyssna. Men den som är mån om skolans auktoritet bör inte undergräva dess rättsstatliga grund och den som är mån om en demokratisk fostran bör inte dra in eller försvåra utövandet av demokratiska rättigheter.
Att kräva ordning i skolan är legitimt. Att tumma på rättsstatens principer för att uppnå den är det inte. Demokratin börjar i skolan.
Peter Hellman och Fredrik Engström, Advokater och författare inom skoljuridik och ungdomars fri- och rättigheter
Svar direkt:
Att som jag gjort påpeka att mobiler utgör ett störningsmoment, som de flesta skolelever bär runt i fickan är knappast någon nidbild. Min erfarenhet, från att ha befunnit mig i klassrum och föreläsningssalar med smarta telefoner sedan mellanstadier och upp på universitetsnivå, säger dessutom att det inte bara är någon fördom att många chattar och spelar bort undervisningstid.
Det handlar förstås inte om alla elever, men tillräckligt många för att det ska vara ett stort problem. Inte minst för eleverna själva som scrollar förbi sin utbildning, och klasskamraterna som blir störda.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Att motsätta sig den rimliga lösningen på problemet och istället mena att lärare måste "ta ansvar för den pedagogiska situationen" skvallrar om en position långt ifrån skolans verklighet. Lycka till med det i överfyllda klasser med över 30 elever, Sveriges lärare!
Med Tidöavtalet tog regeringen ställning för ett gemensamt, rimligt regelverk för alla Sveriges skolor, och det är vad man nu levererar. Telefonen stannar hemma eller är inlåst under skoldagen, för att hjälpa eleverna att fokusera. Det kan man förstås vända sig emot, men då behövs bättre argument än elevdemokratins organisering som tunn fernissa.
Att rättsstatens principer står och faller med att skolelever har tillgång till sina telefoner hela skoldagen är ett argument blåst helt ur proportion. Det är klart att elever har rättigheter, men konstant tillgång till sin mobil är inte en av dem. Särskilt inte när det markant försämrar deras utbildning – som faktiskt är en rättighet.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist, Liberala nyhetsbyrån