Byabok från 2019 möter kornbod från 1689. På söndag är det dags för hela författargänget, inklusive systrarna Karin och Barbro Viklund, att visa upp resultatet av två års forskarmöda.
- Joo, säger Barbro Viklund lite drömmande. 50-talet var nog den bästa tiden i byn, när karamellfabriken fanns. De gjorde både kokosbollar och polkagrisar.
Och så de där kolorna med arrakssmak som hennes syster, Karin Viklund, ska koka minst en sats av. För på söndag kommer det att bjudas på dessa historiska kolor när det är boksläppfest i byagården.
"50-talet var nog den bästa tiden i byn, när karamellfabriken fanns."
Den heter ”Yttervik – från forntid till framtid”, boken som en grupp på sex personer jobbat med de senaste två åren. Boken har tryckts i 400 exemplar och snart är det alltså dags för den att visas upp för den historieintresserade allmänheten.
Den riktigt minnesgoda vet förstås att det getts ut en byabok tidigare.
- Den kom 1984 och innehöll material som Ernst Westerlund samlade in redan 1953, berättar Karin.
Studiegruppen - byabokens skapare: Barbro och Karin Viklund, Lotta Wermelin, Margot Sehlstedt-Persson, Lennart Larsson och Anton Rosendahl.
Färjan för kor och hästar roddes för hand och krävde ordentliga armmuskler. Foto från 1930-talet.
Karamellfabriken i Yttervik. Här tillverkades bland annat polkagrisar.
Den spexande herrklubben Excelsior anno 1914.
Den nya boken bygger bland annat på material som samlats in via studiecirklar som hållits i byn från 1970 och framåt. Dessutom har författarna ägnat sig åt egna efterforskningar som, till skillnad mot 1953, har varit både lättare och mer givande. Digitaliseringen har gjort att så mycket har blivit så mycket enklare att finna. Gamla och nyare bilder blandas med texter om förr och nu och ett helt kapitel ägnas åt alla de företag som har sin hemvist i och omkring byn; 19 stycken.
Glädjen över att ha lyckats hitta bilden med hästen är stor, liksom över det faktum att det bor en person i USA som sitter inne med viktiga fakta om Vikfors Såg som startades i slutet av 1700-talet och hölls igång fram till 1960-talet.
- Berit Moore, född Viklund, håller på med släktforskning och hennes pappa var den siste som drev sågen.
Forskning i lokalhistoria har inga geografiska gränser, det har nätet sett till. Och den nya boken har, trots att den har både en fram- och en bakpärm, kanske inte något riktigt slut ändå.
Det finns mer material. Det finns lösa trådar att spinna vidare på.
Visst känns det bra att boken äntligen är klar tycker Karin.
- Men det känns lite tomt också. Vad ska man nu fylla tillvaron med?