Redo för avfärd mot Arjeplog. Skoterpulkan är fulllastad med sopor, pant och tomburkar. På hemvägen har det bytt plats mot råvaror och fyllda bensindunkar.
Allt som finns i Vuonatjviken är ditburet, på ett eller annat sätt. En svindlande tanke som blir för stor för sig själv när man åter möts av bebyggelse, efter lite drygt 45 minuter i bil från Arjeplog till vägens slut i Riebnisluspen, och sedan ytterligare 20-30 minuter på skoterryggen över sjön Riebnisjaure. Byn är en av ytterst få där det fortfarande finns fast boende bortom farbar väg i Arjeplogs kommun, men ser överraskande civiliserad ut: ett gigantiskt garage, vedeldad badtunna, flera hus och stugor. Restaurang. Grävmaskin?
– Haha, ja den tog jag hit redan när den var liten, skrattar Jan Johansson.
Det är ungefär 130 år sedan som hans farfars far Abraham Johansson, som var renskötare, slog sig ned i Vuonatjviken. Jan Johansson är fjärde generationen i ordningen som tillsammans med frun Eva tagit över stafettpinnen och drivit arvet vidare. Eva är förresten bördig från Piteå. Hon hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att hon skulle bo i väglöst land.
– Nähä-ä du! Nått sånt fanns inte på kartan. Jag och Jan träffades när jag var här på en fiskeresa i min ungdom. Men det dröjde ändå många år innan vi faktiskt flyttade hit, berättar hon.
Familjen Johansson/Westerlund är en av få i Arjeplogs kommun som är fast boende i väglöst land.
Att flytta till Vuonatjviken är inget man gör över en dag. Det är något som växer fram över tid, förklarar Geir Westerlund. Han är sambo med Jan och Evas dotter Sandra.
– Man börjar med att tillbringa nån helg här, sen en vecka eller två. En säsong. Jag tycker det går bra att vara här, men en gång i månaden vill jag ner på samhället och se lite annat folk.
Geir och Sandra har sonen Tage tillsammans, och ett syskon på väg. De bor i ett litet hus längst ut på udden i Vuonatjviken. Sandra är uppvuxen precis här, vid Rebnisjaures norra strand, vid utloppet av Bartekälven och med utsikt över Riebneskaise.
– När jag var tonåring var det väl inte så häftigt att bo här. Då ville jag mest vara i Arjeplog med mina kompisar. Men i takt med att jag blev äldre började prioriteringarna skifta. Jag längtade hit.
Tillsammans driver de nu Vuonatjvikens stugby som omfattar sju stugor, restaurang och servicehus. Här använder man skoter som andra kör bil, och istället för plogade vägar snirklar sig smala skoterleder runt stugbyn. I restaurangen serverar man bland annat lokalt fångad fisk. Kanske ett glas vin till det? Och tanken återkommer - allt man ser är endera ditburet eller tillverkat på plats. Inga varuleveranser direkt till dörren.
– Det mesta körs hit med skoter över isen, men sommartid är det båt eller fyrhjuling som gäller. Man blir duktig på att planera, säger Eva.
Vägvisaren ute på skoterleden pekar dig i rätt riktning.
Åtminstone en gång i veckan packar man kälkar och pulkor bakom skotern och beger sig ned mot samhället. Och det är inte bara att bära upp saker till Vuonatjviken, mycket ska ned också. Tomglas, pant och sopor ska byta plats med fyllda bränsledunkar och nya råvaror. Restaurangen rymmer 40 personer, så det blir en del handling när familjen väl är i Arjeplog.
Att bo så här kräver sin allkonstnär, säger Jan. Någon tumme mitt i handen passar sig inte när det är långt till det mesta.
– Man måste kunna fixa mycket själv. Skruva i skotrar, laga vattenläckor, plåstra om folk. Alltid är det något!
Nästa projekt man tänker ta sig an är modell större, men det räds ingen här uppe. Man tänker bygga en rälsbrygga. Sjön Riebnisjaure är reglerad, varpå vattennivån kan variera kraftigt. Då behövs en brygga man kan dra upp på land. Och till fundamenten en himmelens massa cement…
– 40 ton. Den kommer att ha värmt oss en massa gånger innan den ligger där den ska, skrattar Jan.
Säck för säck har lastats på skoterkälkar och körts över sjön. Säck för säck har burits in i garaget och staplats upp på pallar. 1600 stycken á 25 kilo, för att vara exakt. Inget latmansgöra, direkt. Men hur ser man på framtiden då? Jan är nyss fyllda 62 år, Eva blir 56 i april.
– Hade jag varit 40 år nu så skulle jag ha byggt ett litet hotell här! Men man blir inte yngre. Det är klart att man funderat väldigt mycket på hur det ska bli. Jag vill inte jobba tills jag trillar av pinn. Pensionär tänker jag bli förr eller senare, och att se det här förfalla i takt med att man tacklar av tänker jag inte. Om inte Sandra och Geir vill ta över då säljer vi, säger Jan.
Eva Johansson är bördig från Piteå, och trodde nog aldrig i sin ungdom att det var så här hon skulle bo som vuxen.
Eva håller med. Hon vill ha en riktig pension.
– Vi vill resa, se världen. Ta det lugnt.
Även om nu Sandra och Geir faktiskt bor i Vuonatjviken just nu, är framtiden fortfarande lite oviss. Man tar dagen som den kommer.
– Allt beror på var Geir får jobb. Han är nyutbildad helikopterpilot, och vi vill ju naturligtvis vara tillsammans.
Samma dag som vattnet gick när Sandra var gravid med Ture, körde hon skoter i Vuonatjviken. Den här gången tänker hon kanske inte stanna fullt lika länge i byn.
– Haha, nä jag får nog hålla mig i Arjeplog nån vecka innan den här gången.