Faktum är att under hela färden som går längs Rappen, över hela Labbas och upp till Vuonatjviken kommer inga mötande ekipage och totalt ser man bara tre stycken sällskap med pimpelspön och mackjärn i vårvintersolen.
– Det är märkbar skillnad på sjön. Körde du härifrån till bilvägen för något år sen kunde du se hundra pers sitta och pimpla, säger Geir Westerlund.
Han sitter på altanen tillsammans med sambon Sandra Johansson och hennes föräldrar Jan och Eva Johansson. De driver Vuonatjvikens stugby. Glädjen är stor efter att folk återvänt till fjällen efter pandemin. Det är fullbokat i stugorna, men ändå är det inte helt som vanligt.
– Det har aldrig varit så här tyst. Det hörs inte en skoter, säger Eva.
– De kör punkt A till punkt B och inget mer. Tidigare var det alltid nån skoter igång, nån som är och burkar och leker eller drar pulka med barnen, säger Sandra.
Det märker de också på avsaknaden av oanmälda besök. Tidigare kunde förare på långtur svänga förbi och se om de har öppet i restaurangen, men det har bränslepriserna så gott som satt stopp för.
– Kanske är det så samhället vill ha det, den effekt som miljöpartiet varit ute efter. Man höjer priset tills ingen har råd att köra, säger Jan.
För familjen Johansson är frågan större än bara nöje. Hela deras vardag och yrkesliv bygger på bensinpriset. Nu är enklaste tiden på året då de kan köra skoter till Jäckvik drygt två mil bort. På sommaren så får de åka båt i dryga milen och sen är det sju mil med bil till Arjeplog.
– De som enbart kört bil har ingen aning om vad det kostar att göra båt. Det går fyra till fem kubik diesel per sommar. När priserna rusade nu så köpte jag på mig diesel för 70 000 kronor, för man vet inte var det kommer sluta, säger Jan.
Geir som är yrkesfiskare har tagit på sig grävjobb istället då det inte bär sig med bränslepriserna. I stugbyn undrar de hur höga priserna kan bli innan även gästerna säger stopp.
– Bränslet är livslinjen här. Vi måste höja priserna på allt när bränslet går upp. Restaurangerna, båttaxin, stugorna, allt. Hur mycket är folk villiga att betala, frågar sig Sandra.
– Vi kan inte subventionera priserna, det måste staten göra genom att sänka bränslepriset, säger Jan.
– Den här lösningen med 1 000 kronor tillbaka är ett slag i ansiktet. Det är inte ens en full tank. De som sitter vid makten kan inte förstå innebörden av hur det är, säger Eva.