Numera har Björns son Frans Helamb tagit över turistverksamheten med restaurang, stugor och husvagnsplatser.
Björn Helamb, 74, har under hela sitt liv bott och verkat i Vuoggatjålme. En vackert belägen fjällby i Arjeplogs kommun, bara några mil från norska gränsen.
– Jag kom mig aldrig längre i livet än hit. Men det är en bra plats att verka på. Jag är belåten, säger han.
Björn tillhör den tredje generationen som bor i Vuoggatjålme. Det började med att hans morfar Frans Abrahamsson slog sig ned här 1922, efter en strapatsrik vandring i väglöst land från Riebnis med kor, getter och höns i släptåg.
Med på färden var även Björns mamma Mimmi Helamb, som då bara var 14 år och som senare kom att ta över bosättningen.
Numera har den fjärde generationen tagit över i form av Björns son Frans med familj. Frans valde att flytta hem igen efter att ha utbildat sig till lärare i Luleå, men snabbt kommit underfund med att det inte var något för honom.
Den verksamhet han tagit över består av en turistanläggning med stugor, husvagnsplatser och en restaurang. Hit kommer besökarna för att leva friluftsliv, jaga, fiska, köra skoter eller vandra.
Och även om Björn nu har tagit ett steg tillbaka så fortsätter han förstås att hjälpa till. Bland annat brukar han som helikopterpilot flyga ut gästerna till väglöst land, ett uppdrag som inte bara riktar sig till turister.
Han anlitas även av forskare och tjänstemän som är ute på uppdrag i området. Det känns både spännande och lärorikt:
– Man får uppleva mycket och lära sig saker om trakten som man inte hade en aning om. Jag har flugit folk från Silvermuseet som upptäckt saker de inte kände till, då reser sig håret.
Björn Helamb är en av åtta bofasta i Vuoggatjålme. Här har han bott och trivts i hela sitt liv. ”Jag är nöjd”, säger han.
Under de närmare hundra åren som familjen Helamb bott här har de ägnat sig åt annat också. Bland annat var de i många år väderobservatörer åt SMHI.
Det är också tack vare väderstationen som Vuoggatjålme hamnade i historieböckerna vintern 1966. Då uppmättes här minus 52,6 grader, den lägsta temperatur som någonsin noterats vid en officiell mätstation i Sverige.
Björn berättar att det var han och mamma Mimmi som läste av instrumenten den där bitande kalla februarimorgonen. Visst anade de att det var rekord för stationen, men att det var kallast i hela Sverige kom som en total överraskning.
– Det hade vi ingen aning om. Inte förrän tidningarna började ringa. Efter några timmar blev telefonledningarna helt blockerade.
Reportrar från hela Sverige ville veta om de höll på att frysa ihjäl. Men Björn och Mimmi tog det hela med ro.
Vuoggatjålme ligger i Arjeplogs kommun, bara några mil från norska gränsen.
De hade varit med om sträng kyla förr och så länge de gick köldronden och såg till att pannan fungerade, att huset var varmt och att korna hade det bra så var det ingen fara.
– Det kändes inte så farligt som man kan tro. När det är så kallt är det stilla och torr luft. Det är inte som vid kusten när det blåser och är fuktigt.
Men allt har ett slut, så också väderobservationerna i Vuoggatjålme. För drygt 25 år sedan sa SMHI upp mätstationen i byn.
– Sedan dess har det inte varit någon ordning på vädret. Jag skyller på SMHI, säger Björn, med glimten i ögat.
Samtidigt behöver han ingen mätstation för att se att någonting har hänt med klimatet. Han upplever att vintrarna har blivit betydligt mildare, att det har blivit mycket ovanligare med sträng kyla och att höstarna infaller senare och vårarna tidigare.
”Förr behövde det vara 30–40 grader för att det skulle kännas riktigt kallt. Nu börjar man knorra när det är 22”, säger Björn Helamb.
Framförallt känns det som att köldområdet har förflyttat sig norrut. Björn berättar att Vuoggatjålme brukade ha ungefär lika kallt som Nikkaluokta i Gällivare kommun.
Men när han nu lyssnar på väderleksrapporten skiljer det ofta en hel del. När Vuoggatjålme har mellan 15 och 17 minusgrader kan Nikkaluokta ha mellan 28 och 35.
Dessutom tycker han att isförhållandena har förändrats. Och när han inte längre kan lita på de gamla tecknen måste han tänka sig för när han ger sig ut på sjön.
– Jag känner inte igen de gamla tecknen. Allt är inte som förr, säger han.
Som helikopterpilot har Björn också fått en unik inblick i klimatförändringarna. Då har han bland annat flugit ut glaciärforskare som studerar avsmältningen vid närbelägna Salajekna, en av Sveriges största glaciärer.
Glaciären Salajekna sträcker sig över både Norge och Sverige. Hit har Björn Helamb flugit forskare som kommit för att studera avsmältningen.
Visst har han hört forskarnas beskrivningar. Men egentligen är det inte nödvändigt – det räcker med att se området med egna ögon för att förstå vad som håller på att hända:
– Man ser så väldigt tydligt hur glaciären har dragit sig tillbaka. Det ser man även som lekman, man behöver inte vara forskare.
Bland alla aktiviteter som bidrar till klimatförändringarna finns även turistnäringen. Så hur tänker då Björn kring verksamheten i Vuoggatjålme och sättet de lever på här?
Visst har han funderat en del på det. Men han tror inte att lösningen är att alla ska flytta till storstäderna. I stället måste det finnas hållbara lösningar som fungerar i hela landet.
Han säger att de gärna skulle satsa på eldrivna bilar, skotrar och fyrhjulingar om bara laddinfrastrukturen fanns. Men som det nu är, om han skulle köpa en elbil skulle han behöva köpa en med stark motor, en rejäl dragkrok och ett släp med ett elverk på.
När Björn ska köpa ett fordon funderar han inte heller på vad han vill ha. I stället måste han tänka på var servicen finns. Och då landar han i de märken som finns i Arvidsjaur.
– Jag kan inte köra ner till Umeå för det. Det är inte miljövänligt. Vi har lite andra frågor att brottas med än i tätorterna.