Hjalmar Laudon, Professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel på SLU, visar en av de forskningsstationer där forskare med återkommande provtagning följer upp effekten av att restaurera våtmarksområden.
– Det vi har här är ett före- och efterkontrollerat experiment. Vi mäter före, gör åtgärden och följer efteråt upp mätningarna, berättar Hjalmar Laudon, professor vid SLU:s institution för skogens ekologi och skötsel.
Forskarna undersöker hur restaurering påverkar avrinningen, alltså hur vattenflödet förändras.
– Vi kan räkna ut om det finns en översvämningspotential eller en uttorkningsrisk. Restaurerade våtmarker tros skydda mot både översvämning och uttorkning men det är ej fastställt.
Forskarna undersöker också hur restaurering påverkar vattnets kvalitet. De mäter kvicksilver, näringsämnen och samt balansen mellan upptag och utsläpp av växthusgaser. Ett instrument på myren mäter kontinuerligt mängden koldioxid samt metan i luften.
– Är området en kolsänka eller kolkälla? Vi mäter både i luften och i vattenflödet, säger Laudon.
Mätningarna av metan är särskilt angelägen. När våtmarker blir restaurerade blir grundvattennivån högre vilket kan påverka utsläppen av metan.
– Metan är en starkare växthusgas än koldioxid. En möjlig negativ konsekvens av höjd grundvattenyta i våtmarker är att metan tar över, säger Laudon.
Han konstaterar att forskningen om effekten av att restaurera våtmarkerär i sin linda trots att staten redan har börjat dela ut miljoner för att återväta dikade skogsmarksområden. Riksdagen har för år 2021 beslutat om 350 miljoner kronor i stöd för återvätning av torrlagda våtmarker. Intresset för att restaurera våtmarker väcktes efter den torra sommaren år 2018. Politiker, myndigheter och skogsbolag väckte samfällt frågan om behovet av att uppmärksamma våtmarkernas roll i skogarna.
– Det finns mycket pengar att söka för att restaurera våtmarker men det vetenskapliga underlaget för effekten av våtmarksrestaurering är egentligen väldigt bristfällig. Det har i princip inte bedrivits någon utvärdering och forskning på frågan så vi vet inte riktigt vilka konsekvenser det blir, säger Laudon.
Förklaringen till de svenska skogarnas omfattande nätverk av diken finns i historien.
– I det här området i Vindeln har människor grävt diken sedan 1700-talet. Fram till slutet på 1800-talet i första hand för att öka produktionen av hö. Då var det ett jordbruksperspektiv. Förutsättning för att kunna bo härute var att de skulle kunna hitta mat och hö till sina djur, säger Hjalmar Laudon.
Det var under 1920- och 30-talet som den stora satsningen på diken genomfördes. Arbetslösa fick gräva diken mot en ersättning som betalades ut per meter grävt dike. Stora våtmarksytor blev torrlagda. Syftet var ökad tillväxt i skogen.
– Femton procent av Sveriges produktiva skogsmark beror på dikningen men en stor del blev också misslyckat, berättar Laudon.
I de svenska skogarna finns över en miljon kilometer skogsmarksdiken.
– Det är betydligt längre än den totala längden av alla naturliga vattendrag, åar och älvar totalt, säger Laudon.
Det går inte att restaurera alla diken. Spåren av en stor del av dem kommer att finnas kvar under överskådlig tid.
– Diken grävda ner i mineraljord kommer inte att återställas någonsin. De kommer att växa igen med mossa men det finns fortfarande en kanal som är grävd som alltid kommer att avleda vatten, i alla fall fram till nästa istid…
Trollbergets Experimental Area är en forskningspark i Vindeln. På en myr finns en forskningsinfrastruktur som används för att undersöka hur våtmarksrestaurering påverkar miljön.
För både stora och små skogsägare är det inte helt enkelt att bedöma om ett dike ska rensas, återställas eller lämnas åt sitt öde. Forskare uppskattar att hälften av alla skogsmarksdiken inte fyller någon funktion.
Eliza Maher Hasselquist, Forskare vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel på SLU, arbetar med ett digitalt verktyg som ska ge vägledning om hur skogsägare ska hantera sina diken. Arbetsnamnet är Ditch FlowTracker. Det utvecklas i samarbete med forskare i Finland.
– Verktyget väger flera faktorer. Det utgår från markförhållanden, skog, ekonomi och avrinning. Vi försöker göra en lättanvänd app men den är nog fem år bort, säger Hasselquist.
Tillsvidare kan skogsägare luta sig mot grundregeln att rensa diken i samband med avverkning eftersom vattenflödet från det avverkade området då blir högre.
– Det bästa sättet att undvika dikesrensning kan vara att lämna träd som då tar hand om vattnet, säger Eliza Maher Hasselquist.
Kerstin Eriksson/VK