Klockan 02.05 natten mot torsdag kom det larm till SOS om ytterligare en misstänkt överdos i Vilhelmina. SOS meddelade att det skulle gå snabbt eftersom ambulansen befann sig i just Vilhelmina.
Ambulansbesättningen noterade adressen. De visste att det var en för dem "känd person" som bodde på adressen. De sökte därför assistans från polis, eftersom de inte kände sig trygga att själva åka dit.
SOS ringde polisen och begärde hjälp, men polisen nekade assistans.
– Vi gjorde en bedömning att det inte förelåg någon konkret hotbild, säger Fredrik Nilsson, RLC-befäl hos polisen. Samtidigt hade vi väldigt långt att åka, ungefär två och en halv timme, och då åker vi faktiskt inte för att hjälpa ambulansen om det inte finns någon substans.
Rune Eklund, ambulanschef i beredskap, blev uppringd av SOS eftersom ambulansen inte åkte till adressen.
– Ambulansbesättningen hade bedömt att det var risk för deras arbetsmiljö, de var inte trygga med att åka dit. Då tyckte vi att det var svårt för dem att åka dit om de inte fick stöd av polisen, säger Rune Eklund.
Vad tycker du om hela situationen?
– Det kändes inte alls bra. Man kan förstå att polisen är långt bort, men om inte personalen känner sig trygg så har jag som chef arbetsmiljöansvar och kan inte säga att de ska åka dit ändå.
Det som har hänt den senaste veckan i Vilhelmina med två dödsfall och flera skadade i överdoser, spelade det in i bedömningen om att ni ändå skulle ha åkt trots att polisen avvaktade?
– Nej, den tanken hade jag inte. Det här var mer den hotfulla situationen som personalen kände sedan gammalt.
Tycker du att polisen skulle ha åkt?
– Ja, det måste jag tycka. Men det är inte lätt för polisen heller.
Fredrik Nilsson, befäl på polisens regionledningscentral, håller inte med.
– När ambulansen behöver vår hjälp är de i en utsatt situation. De får inte använda våld och så vidare, och blir man utsatt för hotfulla situationer eller att man ska åka till en specifik adress där det bor lite mystiska människor, så vill de ofta att vi ska följa med. Och det köper jag. Men nu hade vi inte möjlighet att biträda och då måste man själv som ambulanspersonal göra bedömningen hur man vill agera.
Och det hade med avståndet att göra?
– I grund och botten har avståndet inte med saken att göra, även om man så klart gör en bedömning på avstånd och tidpunkt på dygnet. I det här fallet känner jag inte att vi gjorde något fel utifrån den bakgrundsinformation som vi hade, alltså själva orsaken till att dom ville ha hjälp. Det var inte motiverat för oss att åka eftersom vi bedömde att det inte fanns en hotbild.
Mannen som överdoserade är i 30-årsåldern. Han har ett par misshandelsdomar från 2005 och 2013 i bagaget.
– Det finns misshandelsdomar, det gör det. Men ingenting som är riktad mot personal, säger Fredrik Nilsson.
Mannens mamma, som bor norr om Stockholm, vaknade natten mot torsdag av ett pling i mobilen.
– Jag är en orolig morsa, som alla andra mammor som har söner som är ute så här, så jag kunde inte låta bli att titta och då är det en tjej som jag känner som messar och är orolig över min son. De får inte liv i honom.
Vad tycker du om ambulansens och polisens agerande?
– Jag tycker att det här låter så konstigt när det nyss har dött två pojkar i Vilhelmina, att någon vågar göra en sådan här grej. Nu är jag lite upprörd för att det gällde min son, men jag hade nog varit upprörd även om det hade rört en annan kille också.
Hade ambulansen anledning att tro att det var en hotfull adress?
– Nej, och polisen hade sagt till ambulanspersonalen att det inte fanns en hotbild på den adressen.
Mamman är frustrerad över att hon bor så långt borta vid sådana här tillfällen.
– Min äldsta son dog i en överdos i mars i fjol, det är därför jag reagerar så kraftigt. För då var det ingen som brydde sig om det här. Det var också i Vilhelmina, två killar dog strax efter varandra då också.
Hon har även en tredje son i Vilhelmina som det heller inte går så bra för vad gäller droger.
– Alla i Vilhelmina håller på med det här. Jag har försökt och jag har haft pojkarna här nere, men att ta dom till Stockholm är ingen bra lösning. Jag trodde på Vilhelmina att det skulle vara en säker plats men nu har jag förstått att det inte är det.
Hon är också frustrerad över att det är så svårt att komma på behandling.
– Min andra son har skrivit på ett papper där han önskar komma på ett behandlingshem, han har inte fått det än. Jag vet inte vad felet är.
Samtidigt menar hon att alla måste vakna.
– Det går inte att en vecka är alla sådär att nu ska vi tända ljus och allt det här, och sen blir det som vanligt igen. Man måste fortsätta det här jobbet. Och man ska inte vara rädd att berätta om en son tar droger, för ju fler som vet om det desto fler öppnar ögonen.