Sitt livs berättelse. Birgitta Johansson vet hur tvångshandlingar kan påverka stora delar av det vardagliga livet. Foto: Henrik Karmehag .
Birgitta Johansson, som är uppvuxen i Lövånger, bor i Umeå och är kafévärdinna på Hemgården och dessutom ordförande för OCD-föreningen i Umeå (se faktarutan här intill).
I dag är hon lycklig över att hon fått hjälp med de tvångshandlingar som under många, många år helt styrde hennes liv.
Hon kan minnas tillbaka till tonåren då hon tillbringade flera timmar varje dag med att borsta tänderna.
– Ingen annan fick komma in i badrummet, och jag borstade tänderna både före och efter att jag ätit.
Vad hände om ritualen bröts?
– Då började jag att gråta och var tvungen att börja om från början. Man har en sådan enorm ångest, man fastnar i det man gör, svarar Birgitta.
Slumpen gjorde att hon fick hjälp. Birgitta var på Skellefteå lasarett till följd av en ledbandsskada och benet måste gipsas, då en sjuksköterska förstod vilka problem som fanns. Då ordnades så att Birgitta och familjen fick kontakt med barnpsykiatrin i Umeå.
Ett viktigt steg var sedan när hon som 17-åring kom till ett familjehem, eftersom hon inte kunde bo kvar på BUP i Umeå:
– Jag fick en fantastisk hjälp, familjen lärde mig att växa som människa.
Efter arbete som kontorist och som personlig assistent jobbar hon nu på Hemgården som kafévärdinna.
– De tidigare jobben innebar mycket stress vilket tvingade fram stressreaktioner. På Hemgården har jag hittat en bra balans, jag trivs och har bra verktyg för att hantera den stress som uppstår, intygar hon.
Hur mår du i dag?
– Ångesten följer mig fortfarande, men jag upplever en helt annan frihet idag. Nu är det jag som bestämmer, det är inte mina tvångshandlingar som har övertaget.
Dina bästa råd till den som känner igen sig?
– Att man ska våga söka hjälp när tvångsritualerna blivit en stor del av livet. Förutom vårdcentralen och psykiatrin finns ju också vi i OCD-föreningen. Den KBT-terapi som finns har gett mig en ovärderlig hjälp, svarar Birgitta.
Anders Wahlberg, Skellefteå, är legitimerad psykolog och ordförande för Sveriges Psykologförbund.
– Bakom samlingsnamnet tvångssyndsrom döljer sig dels tvångstankar, dels tvångshandlingar. Tankarna är obehagliga och ångestfyllda, handlingarna är allt från ”fixa idéer” man kan ha vid vardagssituationer till att man i timmar upprepar en tvångshandling.
Under sina yrkesår har han träffat på många personer som på olika sätt haft problem med tvångshandlingar:
– Det här med hygien är ju vanligt, att man känner sig tvingad att tvätta händerna ytterst noga. Och sedan måste man tvätta en gång till, man kan ju ha missat något. Så kan de pågå i en timme. En annan person jag mött hade sparat på en dagstidning – varje exempel – de senaste 15 åren.
Anders påpekar att många människor har enklare tvångshandlingar, som inte innebär behov av professionell hjälp.
– Men när det tvångsmässiga beteendet blir en stor del av det vardagliga livet, eller när man utvecklar stark ångest kring dessa tvångshandlingar, som man bör söka hjälp via vårdcentral eller psykiatrin.
Om vardagliga tvångshandlingar växer: ditt bästa råd?
– Att prata om det hemma är en bra sak, stötta varandra, att finnas där. Det kan räcka med en kram, visa närvaro och säga att ”inget farligt hände” om någons tvångsritualer tenderar att växa.
Redan i 8-10-årsåldern, när människans hjärna tar ett stort utvecklingssteg, är det vanligt att tvångshandlingar kan utvecklas. Det är i den åldern man börjar tänka på allvarliga saker som exempelvis döden, att man kan förlora mamma eller pappa.
Foto: Roine Sandlén.
Kram är en bra start. Anders Wahlberg påpekar att stöd från den egna familjen är viktigt om man upptäcker att tvångshandlingar börjar ta över någons vardag. Foto: Roine Sandlén.