Levande och dött. Ungt och gammalt. Risigt och frodigt grönskande. I naturskogen existerar allt samtidigt. Sida vid sida. Århundrade efter århundrade.
Vi befinner oss på en ganska svårgången nordsluttning med stenar, stubbar och grönskande harsyra och snart får vi syn på den första, riktigt stora aspen. Den som tittar rakt fram ser bara stammen vars grova, spruckna bark mest liknar en gammal tall. Vi måste böja huvudet bakåt riktigt ordentligt och titta rakt uppåt, mot trädkronan, för att förstå att detta faktiskt är ett lövträd och inte ett barrdito.
Här råder ett Naturvårdsavtal. Områdets gränser är markerade med vita ringar som målats på ett antal trädstammar.
Högstubbens hål har åstadkommits av en spillkråka, Sveriges största hackspett.
Är det en nötskrika? Gunnar Lundberg slutar aldrig att spana efter fåglar.
Kala fläckar. Här har den tretåiga hackspetten hittat ett härligt smörgåsbord under barken.
Klibbtickan sprudlar av färg.
Skog som växer vilt. Skog som växer som den vill och dör i sin egen takt. Enorma granar som tappat rotfästet under en storm någon gång på 1980-talet och blivit liggande för att sakta multna ner.
- Det här är en brukad skog, man har huggit ner enstaka träd, men den är naturligt föryngrad och har stått orörd de senaste 50-60 åren, förklarar Gunnar.
- Nu när den får utvecklas fritt några årtionden kommer den att bli mer och mer naturskogsartad. Vi får fler riktigt gamla träd, mer död ved och sannolikt fler arter av växter, djur och svampar.
"Och här är en sillkremla. Smaka, visst är det en hel del umami i den?"
1,6 hektar. Det vill säga 16 000 kvadratmeter. Det vill säga 16 hyggligt ordinära villatomter. Så stort är skogsområdet på denna sluttning som avsatts som naturskog för att sparas åt framtiden. Det finns det papper på, som skrevs under 2011.
- När jag ville spara den här skogen kontaktade jag Skogsstyrelsen som gjorde en bedömning av naturvärdena. När området godkänts skrevs det ett så kallat Naturvårdsavtal som gäller i 50 år. När de åren har gått ska den här skogen förhoppningsvis ha blivit så pass mycket naturskog att den är värd att bevara för all framtid som en nyckelbiotop för hotade arter.
En gång för mycket länge sedan - säkert 100 år eller mer - då höggs det ner träd på denna sluttning. Det var på den tiden då varje träd som skulle avverkas valdes ut ett och ett, med stor omsorg, och skogsarbetarna utförde allt arbete för hand, med såg och yxa. Ja, det var så länge sedan att inte ens motorsågen hade hunnit bli uppfunnen än.
"Jag hade en ullticka på en låga här för ett par år sen, men den är borta nu. Vi får se om det dyker upp fler."
Genom att låta skogen bli alltmer lik sitt ursprungliga jag så hoppas Gunnar på att just denna mark ska kunna bli ett hem för arter som håller på att bli alltmer sällsynta. Djur, insekter, växter och svampar som kräver mycket speciella förhållanden för att kunna leva och reproducera sig finns i det som kallas nyckelbiotoper. Det är skogsområden som erbjuder mycket specifika förhållanden som totalt skiljer sig från vår tids tall- och granodlingar där träd av samma ålder står i snörräta rader.
- Där har vi en violticka, säger Gunnar och pekar på en omkullfallen gran, en så kallad låga.
- Den typen av ticka hittar man nästan bara i naturskog. Och här är en sillkremla. Smaka, visst är det en hel del umami i den?
Redan nu har den rödlistade tretåiga hackspetten hittat till denna sluttning. Det är bara att titta på stammarna. Där stora barkflagor har ramlat av och lämnat skalliga fläckar efter sig, där har hackspetten varit framme med näbben och letat efter smaskiga ägg och insektslarver.
Gunnar Lundberg brukar bara besöka den här skogen ett par gånger om året.
- Det finns ju så många andra intressanta naturområden att titta på.
Å andra sidan är det ju precis som det ska vara med de där glesa besöken. Den ska ju lämnas ifred, den här skogen. På ett par små undantag när.
- Jag har fällt några träd för att de stora asparna ska få mera utrymme och så har jag ringbarkat några andra träd för att det ska bildas mer död ved lite snabbare.
Död ved - grunden till allt liv i skogen.
Ett litet ingrepp för mångfaldens skull, visst kan det gå för sig, bara människan ifråga vet vad hon gör. Och varför hon gör det.
Och där har vi ett stort problem, så som Gunnar ser det: Att vi är så många som vet så lite om hur en riktig skog ser ut och fungerar och vilka organismer som bor i den.
Ta ulltickan till exempel. Det är inte många som ens känner till dess existens.
- Jag hade en ullticka på en låga här för ett par år sen, men den är borta nu. Vi får se om det dyker upp fler. Ulltickan är en svamp som man kan se som en chokladbrun beläggning på barken av fallna granar, på undersidan, där det är fuktigast. Ulltickan är rödlistad och mycket sällsynt i den brukade skogen.
Det finns så mycket spännande att se och upptäcka i en naturskog. Själv skulle Gunnar Lundberg gärna vilja få syn på den chokladfärgade ulltickan.
Vilja Widmark låter allting vara. Ungskogen får sköta sig själv.
Vi, stannar, kliver ur bilen, drar på gummistövlarna och vandrar iväg en bit utefter det igenvuxna diket som inte längre syns.
- Man kan knappast kalla det skog i det här läget, säger Vilja och börjar leta efter ett ställe där det åtminstone kan gå någorlunda smärtfritt att pressa sig in genom den enormt täta vegetationen. Det är massor av lövsly. Både levande och döda kvistar gör allt vad de förmår för att peta ut ögonen på människorna som har mage att störa friden och göra intrång på deras domäner. Ett par skyddsglasögon skulle verkligen ha varit bra att ha. Blundar istället, hårt, och låter ögonlocken ta emot de värsta snärtarna.
Så är vi framme vid björken. Här växer det inte lika tätt och här går det också att ana vad Viljas utskifte en gång varit med om.
- Det kalhöggs, men inte av mig. Sedan blev det markberedning, det är därför det är så knöligt och svårt att gå, och så planterades det tallar. Älgarna har verkligen fått ett smörgåsbord här, konstaterar Vilja.
Det är 15 år sedan tallplantorna stoppades ner i backen. 15 år då ingenting annat har hänt än att ingenting har hänt. Förutom att allt fått vara som det är. Här ska växtligheten sköta sig själv. Sådan är Viljas vilja, för det är hon som äger alltihop.
Andra tycker kanske inte att det är så snyggt. Att det borde gallras hårt med röjsåg. Men vänta bara. Om 200 år kommer Vilja Widmarks skog att se helt annorlunda ut.
- Jag har 44 hektar och allt ska lämnas ifred så att det kan bli en riktig skog igen.
Tidsperspektivet är inte sekellångt. Det är längre. Mycket längre.
Idag är Vilja Widmark 40 år. Hennes äldsta dotter är 20 och vill gärna ta över hemmanet efter sin mamma när den dagen kommer. Men inte ens dottern kommer att få vandra omkring i en mäktig gammelskog med nötväckor som alltid har huvudet neråt när de klättrar nerför en trädstam (jo, det är så de gör) och häckande bivråkar, en fågelart som just nu tillhör de sällsynta.
- Det kommer att dröja flera generationer innan det här har blivit en riktig skog igen, fortsätter Vilja och betraktar sin djungellika mark.
Andra skulle sucka tungt. Snacka om tidspress fast tvärtom.
Vilja suckar inte. Hon är fullt medveten om naturens villkor. Människan är trots allt inte alltings mått, även om vi är rätt många som hemskt gärna vill tro att det är så det är.
Det påstås ju att tiden läker alla sår. De sår som det moderna skogsbruket lämnat efter sig i form av denna tallplantering, de kommer också att försvinna när naturens egen skaparkraft får verka i lugn och ro, utan inblandning från vare sig människa eller maskin.
Återskapandet av en naturlig naturskog är en process som kan delas upp i flera, mycket långsamma, steg.
- På ett hygge som det här börjar det först växa gräs, men det kan också svämma över av ängsull eller rallarros. Det kan också bli bästa lingonstället. Sedan kommer lövet. Björk, asp, olika salixarter som sälg och gråal tar över och så småningom trycker de undan gräset. Sedan kommer tall och gran som i sin tur trycker undan lövträden.
Det kallas för självgallring. Träd som inte lyckats växa tillräckligt högt för att få tillräckligt med solljus kommer att dö, falla till marken och bli till död ved. Just den döda ved som är själva förutsättningen för allt levande liv som en gång kommer att ha sin hemvist här.
Bara det mest livsdugliga överlever, ty sådan är naturens lag.
Om 200 år kommer resultatet. Mäktiga trädstammar, svampar, fåglar, insekter och däggdjur som aldrig syns till i dagens trädplanteringar, de kommer att få ett hem här.
Om allt går Viljas väg vill säga.
Om de generationer som ska komma väljer att vandra i hennes ekologiska fotspår och bara låter skogen vara som den är.
Om folk har samma åsikt om pengar anno 2219 som Vilja har idag, 2019.
Den som kan räkna och lägga ihop 1+1 förstår redan vartåt det lutar. Inga träd som huggs ner och säljs = inga inkomster från skogen.
Vilja kommer inte att tjäna en spänn på sina tallar.
För henne är livets sanna rikedom något helt annat än pengar. Hon vill äga tillräckligt, inte mer.
Det hon verkligen vill ha är tid. Tid att göra vad hon vill. Tid att återskapa den natur som en gång har funnits.
Tätt, tätare, tätast. Det är inte lätt att ta sig fram.
Gammelskogen krymper mer och mer konstaterar inventeraren Patrik Nygren.
- Av dessa 2-3 procent är det bara 0,8 procent som har någon form av lagstadgat skydd.
Att de riktigt gamla träden sågats ner är lätt att konstatera, anser Patrik.
- Man ser det när man kör bil. Det finns nästan inga stora gamla träd längs vägarna längre.
Annat var det när han började arbeta som skogsinventerare i mitten av 90-talet.
- Då fanns det betydligt mer gammelskog och träd som var 200-250 år gamla var inte helt ovanliga. Den äldsta tall jag provborrat var över 500 år gammal.
- Då avverkades träden inte förrän de åtminstone hunnit bli 120 år, ofta fick de bli betydligt äldre än så. Idag avverkas de ofta när de är knappt 100 år gamla, och ibland redan vid 70 års ålder.
Patrik Nygren har inventerat skog åt både Skellefteå kommun och Naturskyddsföreningen. Själv skulle han vilja att mycket mer av den skyddsvärda skogen sparades för de hotade arternas skull. Men då handlar det inte om att skydda så kallad impediment, det vill säga myrar, berg och andra ställen där träden blir små och växer dåligt. Det som verkligen borde skyddas är produktiv skogsmark där träden växer bra och blir både grova och höga.
- Bara 2 procent av de hotade skogslevande arterna behöver impediment för sin överlevnad. Resten, 98 procent, måste ha riktig skog, produktiv skogsmark, att leva i.
Skydd av produktiv skogsmark ses inte alltid med blida ögon av skogsbolag och privata skogsägare och skyddsvärda skogar avverkas fortfarande i rask takt. I grund och botten handlar alltihop om pengar, förklarar Patrik Nygren.
- Idag får markägaren 125 procent av skogens värde om den skyddas enligt lag. Problemet är att staten tillskjuter för lite pengar så att endast en bråkdel av de kända skyddsvärda skogarna kan skyddas varje år. En del markägare måste vänta flera år på att få sin skyddsvärda skog inlöst och det kan bli ekonomiskt kännbart i vissa fall.
- Samtidigt har egentligen många markägare åtagit sig att skydda minst 5 procent av sin produktiva skogsmark utan krav på ersättning enligt miljömärkningar, men jag ser tydligt att detta inte fungerar eftersom skyddsvärda skogar avverkas hela tiden.