Tobias Engqvist kom hem till Umeå för en dryg månad sedan.
25-årige Tobias Engqvist pluggade femte terminen på socionomprogrammet på Umeå universitet och gjorde praktik på Umeå kommun.
Då invaderade Ryssland Ukraina.
– Zelenskyj gick ut och sa att han ville ha utländska frivilliga. Då tog jag mig en funderare och bestämde mig ganska snabbt för att fara.
Tobias hade tidigare gjort värnplikten på Lapplandsjägargruppen i Kiruna. Han var med i Västerbottensgruppen, det vill säga hemvärnet, men nu måste han säga upp kontraktet eftersom det inte är tillåtet att ingå i svenska försvarsmakten och samtidigt strida för ett annat land.
– Den 21 mars korsade jag gränsen till Ukraina.
Från första början anslöt han sig till en volontärorganisation i Lviv som körde konvoj med mat och sjukvårdsutrustning till Charkiv och Kiev. Efter två veckor skrev han in sig som sjukvårdare i en paramilitär sjukvårdsbataljon, The Hospitallers.
– I början av april gick jag in i ett team på åtta personer och två ambulanser. Vi for till Sievjerodonetsk och bemannade sjukhuset där. Vi pendlade mellan Lysytjansk sjukhus och Sievjerodonetsk sjukhus med patienter.
Det är två grannstäder på var sin sida om floden Donets i Luhanskregionen.
– Första veckan gjorde vi inte så mycket, men sedan började de komma in. Splitterskador. Amputeringar. Patienter som dött i ambulansen på väg in …
Tobias fick plocka ut splitter på skadade, stoppa blödningar, sy och sätta dropp.
– När det kom in ryssar i närområdet, eller att linjerna blev för tunna, då bytte vi sjukhus till Lysytjansk där vi var de sista två veckorna.
Upplevelserna under drygt fyra veckor på sjukhusen fick Tobias att bestämma sig för att ansluta sig till Ukrainas armé.
Den 25 maj kom han till armén i Zjytomyr för att sambandsöva i tre veckor. Han ingick i ett kompani med tre plutoner med frivilliga från olika länder. Det var en brokig samling.
– Det var väldigt blandat, från unga killar som aldrig gjort något militärt till folk som ägnat hela sitt liv åt det militära. Det är så kriget ser ut.
En del hade kriminell bakgrund i sina hemländer, en del ville skapa sig ett nytt liv. Sedan fanns det sådana som Edvard Selander Patrignani som varit löjtnant i svenska försvarsmakten.
Edvard och en amerikan, Luke Mitchell, blev Tobias bästa vänner.
Frivilligkompaniet skickades till Lysytjans. Nu kom han till södra delen av staden. De inkvarterades i ett nedlagt bryggeri som fungerade som en bunker.
Tobias Engqvist tillsammans med Zobaka som han tog med sig hem från Ukraina där hunden strök omkring utanför sjukhuset i Lysytjansk.
De tre plutonerna avlöste varandra för att bemanna en position vid en vägkorsning och ett fält. Tobias pluton fick börja. I slutet av fältet fanns en skyttegrav med ukrainska positioner, men de hade blivit bombade dagen innan.
– Vi kom dit sent på kvällen och fick göra provisoriska enmansvärn under buskar och träd. Sedan vaknade vi av att ryssarna fällde fosforbomber. Vi gick dit och kollade. Det var döda i skyttegravarna och överbliven utrustning.
Hur reagerade du när ni blev beskjutna?
– Det var bara att ta skydd. Jag hade mitt värn där jag var säkrast. Jag låg där och sedan fanns det inte så mycket att göra. Uppgiften då är att sova så att man kan arbeta på dagen som kommer. Så jag la mig och försökte sova medan det bombades.
De tre plutonerna avlöste varandra i sammanlagt två veckor.
– Vi var de sista enheterna som lämnade Lysytjansk.
Deras nya position blev i byn Hryhorivka. Ukrainska armén hade bemannade linjer runt om byn.
– Vi skulle alltid vara beredda, vi sov i kläderna.
”Zelenskyj gick ut och sa att han ville ha utländska frivilliga. Då tog jag mig en funderare och bestämde mig ganska snabbt för att fara”, berättar Tobias Engqvist.
De satt i en källare som fungerade som en provisorisk bunker. Efter två dagar skulle de bli avlösta och de hade med sig mat och vatten som skulle räcka under den tiden. Men avlösningen hade ännu inte kommit drygt en vecka senare.
Ukrainas armé hade observationsposter längs floden som skulle larma om ryssarna försökte ta sig över. De två observationsposterna på längst österut bombades och nu blev det frivilligkompaniets uppgift att täcka upp den östra flanken.
– Det gick som det gick, det gick dåligt. Vi kom nästan fram men det var mycket artilleri och en hel grupp blev utslagen.
Det var på morgonen måndagen den 18 juli. Tobias grupp och en annan grupp hittade ett skydd undan granatelden i källaren under ett bombat hus. Den tredje gruppen kom inte ner. De låg i stället i skydd i ett buskage vid vägen.
De tre grupperna utsätts för ett fruktansvärt granatanfall där marken skakade i 40 minuter. Det finns också uppgifter om att en rysk stridsvagn dök upp och började skjuta.
När det varit lugnt i 20 minuter skickade de upp två soldater från källaren för att spana. De skrek snart efter sjukvårdare och Tobias rusade dit, men han kunde inte göra mycket.
I gruppen på sex personer hade fyra stupat: Edvard Selander Patrignani, Luke Mitchell, Bryan Keith Young och Émile-Antoine Roy-Sirois.
– Jag har fått ett avslut. Jag fick vara på Lukes minnesceremoni i Kiev innan han blev kremerad och hans aska skickades hem. Och jag fick vara på Edvards begravning i Uppsala nu i september, det kändes bra att få vara med där och säga några saker.
Räddningspersonal släcker brända bilar i Donetsk-regionen i östra Ukraina, där Tobias Engqvist var stationerad.
Tobias stannade i Ukraina i ytterligare en månad. Nu har han varit hemma i Holmsund i drygt en månad och har fått jobb som ställningsbyggare.
Kommer du att återvända?
– När jag lämnade Ukraina var jag helt inställd på det, men nu är jag inte lika säker längre. Då var tanken att jag skulle fara tillbaka ungefär vid den här tiden, efter att jag hade gått på Edvards begravning och gett mina föräldrar andrum. Nu kanske det blir i slutet av november.
Han har ett erbjudande om att bli ambulanschef i ett annat kompani.
– Det är en bra position, det är inte lika riskfyllt som i en skyttegrav.
Vad gjorde du för nytta i Ukraina?
– Jag är där så att en ukrainare inte behöver vara just där. Även om du inte har avlossat ett enda skott eller vårdat en enda person så har du ändå gjort nytta.
– Jag gjorde mest nytta innan jag gick med i armén.
Tobias Engqvist i Holmsund tillsammans med hunden Zobaka.
När han var i Uppsala för Edvards begravning fick han erbjudande om att träffa en psykolog.
– Han ville bara kolla läget och vi beskrev hur vi mådde. Jag mår bra, jag sover, jag har inga mardrömmar – eller jag har drömt om skador, men det har inte varit så att jag vaknat upp med rusande hjärta.
Medan Tobias var sjukvårdare på sjukhuset i Lysytjansk började han mata en hund som strök omkring utanför. Han tog sedan hunden till Lviv innan han gick in i armén.
– Den är chippad, har fått pass och är vaccinerad, så jag kunde ta den genom Polen och Sverige lagligt.
Hunden har fått namnet Zobaka som betyder hund på ukrainska. Nu bor den hos Tobias Engqvist i Holmsund.