Utan renar skulle laven växa sig tjockare i skogen. Och om skogen brann som i gamla dagar skulle granarna minska eftersom de tål brand dålig.
I en serie reportage granskar Norran hur vi människor har påverkat vår natur sedan vi kom till Västerbotten. Vi börjar med skog och mark, sedan vatten och luft och till sist flora och fauna.
Människor har funnits i Västerbotten sedan isen försvann för närmare 9 000 år sedan. Fjällen är i dag den mest orörda natur vi har, men den är inte fri från mänsklig påverkan. De första som kom hit ägnade sig åt jakt på älg och vildren samt fiske. Sedan började de med renskötsel. Det fanns renar här då människan kom hit, men den exakta utbredningen och mängden känner man inte till.
– Det vi vet är att människor jagade ren. Det kan man se då det finns fångstgropar och hällristningar av storskalig jakt. Samtidigt har människor även jagat rovdjur, som jagar renar. Så det är svårt att veta hur många renarna skulle ha varit utan mänsklig påverkan.
Det säger Johan Olofsson, universitetslektor vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, som har forskat kring just renskötsel. Han har bland annat studerat spår som den lämnat efter sig i fjällen och skogslandskapet under de senaste femhundra åren.
Förr bedrevs renskötseln på ett annat sätt än i dag. Samerna följde renhjorden genom dalgångarna. De stannade till en tid på en plats och flyttade sedan. Renarna var tama och de mjölkades på så kallade mjölkvallar. Något som upphörde för ungefär hundra år sedan. Detta har lämnat spår i form av gröna ovala områden i fjällandskapet.
– Den renskötseln gjorde hård påverkan på en liten del av fjället. I dag strövar renarna omkring fritt och ger liten påverkan på en stor del av fjällvärlden, säger Johan Olofsson.
Han tycker därför att diskussionen om vad som påverkar fjällkedjan mest är intressant.
– Bilden hos många är att det måste vara mer påverkan nu och att renarna är fler. Men det var mycket renar förr och det är svårt att säga att påverkan är större nu. Enligt skattlängder från 1600-talet fanns i vårt studieområde lika många renar då som nu.
Han påpekar att de dalgångar där turister i dag vandrar är samma dalgångar där renskötarna tog sig fram, just för att det var lätt att ta sig fram där. Om människor inte vistats där skulle det förmodligen växa mer träd och buskar och mjölkvallarna med sin specifika flora skulle inte existera.
Renbetet har påverkat skogen betydligt mindre än många andra mänskliga aktiviteter. Men lavtäckena skulle vara större och jättetjocka om de inte betats. Samtidigt har skogsbruket förändrat förutsättningarna för vinterbetet.
– Skogsbruk och hänglav går inte ihop. Ung skog har inte hänglav. När isläget var dåligt vid kusten kunde man tidigare ta till hänglav som foder. I dag kan man behöva stödutfodra renarna med annat. Det kan bli vanligare med klimatförändringarna.
Han påpekar också att klimatförändringarna sker snabbare i fjällen.
–Vi ser en tydlig effekt, växter sprider sig till högre höjder och skogen blir tätare. Dessutom kommer växter som är anpassade till varmare väder.
De typiska fjällväxterna är låga, med små blad, och konkurreras ut av högre, storbladiga växter. Här kan renbetet göra en insats för att motverka förändringen, tror han.
– Renarna betar uppifrån och börjar med buskar och de höga snabbväxande arterna. Så kan vi skjuta förändringen framåt, men ändras klimatet tillräckligt mycket blir fjällen till skog. Man kanske kan hålla tillbaka det i 50 år, då fjällbjörkar växer sig stora på den tiden, men om hundra år blir det svårare om vi inte minskar utsläppen.
För tusen år sedan var befolkningen i Västerbotten mycket liten. Successivt flyttade en sydligare jordbrukande befolkning norrut och koloniserade kusten och älvdalarna. Samerna och bönderna levde på olika sätt, men båda grupperna var beroende av skogen som resurs.
Framför allt nyttjades den för bränsle, men samerna använde den även för bete och för att skörda tallinnerbark – en viktig stapelvara.
– De levde på fisk och kött men behövde även kolhydrater året om. Det finns spår i träden av sådana barktäkter över hela Norrland efter skörden, säger Lars Östlund, professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid SLU.
”Många arter behöver gamla lövträd, döda eller döende träd, exempelvis vedsvampar, fåglar och insekter”, säger Lars Östlund.
Han tillägger att oavsett hur skogen användes då var människan en begränsad aktör i inlandet.
– På den här tiden fanns inga verktyg och maskiner för att omforma landskapet som vi gör i dag, men man försökte ändå styra landskapet och skogen i önskade riktningar. Här var elden en möjlighet och det kan vara så att samerna brände lavhedar för att förbättra vinterbetet.
Han berättar att även om påverkan på skogen ökat successivt genom årtusendena blev den riktigt genomgripande först under de senaste två århundradena.
– Det är en tydlig brytpunkt innan och efter år 1800.
Kustens odlingszon var en ganska smal remsa fram till 1600- och 1700-talen.
– Men på 1700-talet sker något dramatiskt. Staten uppmuntrar till kolonisation av inlandet och jordbrukarna börjar etablera sig i samernas land och samerna förlorar därmed äganderätten till sin mark. Konflikten kvarstår än i dag och under två århundraden koloniserade man området upp till fjällen, säger han.
Mycket av skogsmarken hamnar i böndernas ägo. Marken som inte koloniserades hamnade hos staten som skogsmark, hos det som sedemera blev Domänverket – nuvarande Sveaskog – samt Statens fastighetsverk, som förvaltar en sjundedel av Sveriges yta. För att få billigare virke började skogsbolagen köpa upp böndernas skogar vilket sedan förbjöds 1906.
Skogen började nu även få ett värde i sig.
– Tidigare handlade det om hushållsanvändning. Från 1700-talet blev skogsresursen intressant även internationellt.
En av de första sakerna man exporterade var pottaska för glas- och såptillverkning. För att göra pottaska måste man bränna lövträd. Sedan blev även kolproduktion intressant. Det användes till järnproduktion, bland annat i Olofsfors och Robertsfors.
– Det var nya tider. Bönderna kunde sälja träd och dryga ut kassan. Hade man föreslagit tidigare att man kunde sälja träd så hade de nog skrattat.
Nästa produkt var tjära till exempelvis tjärning av fartyg för internationell handel.
– Det var en jätteviktig verksamhet i Västerbotten längs älvdalarna. Där fanns tusentals tjärdalar.
Men det riktigt stora genombrottet för träd var i mitten av 1800-talet med sågverksindustrin.
– De stora skogsbolagen började exploatera skogar på grova sågtimmerstockar i mitten av 1800-talet. Träd som vuxit i 300 år eller ännu längre fälldes och flottades via älvarna till kusten där sågverken fanns. Det var en skogsexploateringsfront som rörde sig norrut över hela norra Sverige och under några år var Sverige världens största exportör av trä.
Sammantaget innebär det att det finns få skogar, om ens några, som är helt orörda.
– Vi kan se att man har huggit i nästan alla naturskogar.
Men hur skulle då skogen ha sett ut om den inte exploaterats?
– Vi skulle ha stora arealer med tallskog, med månghundraåriga träd, med i vissa fall en diameter på närmare en meter. Skogen skulle upplevas som glesare och det skulle även finnas träd i olika åldrar – i dagens skogar är träden ofta jämnåriga. Det skulle även finnas lövträd på magra marker såsom björk, sälg och asp. Även de skulle vara ganska gamla.
Giftet hormoslyr användes för att få bort lövträd under 1950–1980 och de har gallrats hårt senaste hundra åren.
– Mängden skadade och döda träd skulle vara mycket större i skogen vilket är värdefullt för vissa arter som lever av dem. Om vi gick genom många skogar skulle vi passera områden som hade brunnit, naturligt av blixtnedslag eller kanske på grund av människor som hade bränt den.
En del svampar och insekter behöver död ved som livsmiljö.
Med fler bränder skulle andelen granar minska då de inte är lika tåliga som tall. Lövträden ökade när älgen nästan utrotades på 1800-talet. När den kom tillbaka blev det istället mycket högt betestryck under 1960- och 1970-talet.
– Rönn har tagit mycket stryk. De blir nästan aldrig träd i dag.
Under 1900-talet blev skogsbruket alltmer intensivt. Skogen gödslades, gallrades och röjdes. Den växte fortare och avverkningen ökade.
– Först under sent 1900-tal har man även börjat jobba med naturvård och biologisk mångfald. Miljörörelsen tog fart i och med lokala protester mot hormoslyr och kalhyggesbruket. På senare tid har man tagit åt sig av kritiken.
Enligt Östlund jobbar skogsbolagen numera mer med att landskapsanpassa skogsbruket. Samtidigt har omdaningen av skogen skapat tuffa utmaningar.
– Vi har väldigt många arter på rödlistan i Sverige – de flesta kopplade till skogen.
Sumpskogar och myrmarker skulle ha varit vanligare utan skogsbruket.
En annan effekt av skogsbruket och jordbruket är att våtmarker har dikats ut för att få träd att växa bättre och för att få ny jordbruksmark för slåtter. Även hyggen har dränerats för att öka produktionen. Lars Östlund pekar på att jordbruket är och har varit begränsat i Västerbotten. Vad vi gör med skogen är därför så mycket viktigare.
– Det går att bedriva skogsbruk på ett mer miljövänligt sätt och se till att de värdefullaste resurserna finns kvar. Man kan undvika att dika eller lägga igen diken och inte gödsla skogen. Skogsbruket kan jämföras med en äng – hårdgödslar man den blir det ett helt annat ekosystem. Man kan driva skogen mot att bli en extremt produktiv virkesåker genom att plantera skogen tätt och gödsla. Men en sådan skog, som avverkas efter 70–80 år, har extremt små likheter med en naturskog. Liksom en åker är onaturlig ur ett historiskt perspektiv. Det fanns inga ängar tidigare, men jättestora myrar.