Lars Eklund säger att han under alla sina år på havet aldrig varit med om en så dålig fångst av strömming som i år.
Lars Eklund öppnar dörren till rummet där strömmingen fermenteras. Många skulle beskriva lukten som slår mot ansiktet som unken. Men inte Lars. Han arbetar till vardags som kemist, och har under de senaste åren använt sina kunskaper till att experimentera med värme och andra medel för att skapa den perfekta surströmmingen.
– Nu tycker jag att den smakar riktigt bra. Man vill få fram den där speciella smaken som det lokala vattnet kan ge strömmingen, säger han till VK.
Tillsammans med barndomsvännerna Björn Lundgren och Lars Lundgren driver han Rovögerns surströmming, som ligger längst ut på Rovögern nordost om Umeå. Platsen har en gammal fisketradition och som barn arbetade vännerna som fiskedrängar till dåtidens sista yrkesfiskare.
När saknaden efter att fiska blev för stor beslutade de sig för att tillsammans starta salteriet. Det var för nio år sedan. Sedan dess har verksamheten blomstrat, med återförsäljare från norr till söder. Men i år är sig ingenting likt.
I fermenteringsrummet står några tomma tunnor placerade i ena hörnet och mitt på golvet står sex tunnor fyllda med surströmming. I övrigt ekar det tomt. Ett normalt år brukar rummet vara fullt med tunnor, minst fyrtio stycken uppskattar Lars.
– Havet är i det närmaste tomt. Tidigare har vi fångat mellan 1500 till 5000 kilo strömming. I år har vi tagit upp omkring 300 kilo. Vi har letat på alla ställen, även där vi aldrig varit tidigare, men ingenting. Under alla mina år på havet har jag aldrig varit med om någonting liknande, säger han.
Ett normalt år brukar fermenteringsrummet vara fullt med surströmmingstunnor. I år ekar det tomt.
Till skillnad från de tre fiskevännerna i Rovögern, som först nu märkt av den dåliga fångsten, har kustfiskare söder om Kvarken under flera års tid höjt sina röster om bristen på strömming. Många menar att det storskaliga trålfisket – som årligen fångar stora mängder fisk i syfte att bland annat skapa laxfoder – är boven i dramat. Något som även fått stöd i forskningen.
Forskningsvärlden är överens om att någonting måste göras gällande trålfisket – ändå fortsätter det i oförändrad takt. En av de mest kritiska rösterna till det är Henrik Svedäng, fiskeforskare vid Östersjöcentrum.
– Det här industrifisket har pågått i flera år, flyttat sig närmare kusten och ökat sin fångst. Om fisken försvinner så försvinner den. Det innebär att ekosystemet i förlängningen riskerar att utarmas, säger han.
Björn Lundgren och Lars Eklund konstaterar att nätet är i princip tomt.
Mikaela Bergenius Nord är forskare på SLU och sitter med i det Internationella havsforskningsrådet, ICES. Trots larmen från fiskarna rekommenderade rådet i maj om att höja fångskvoten för trålfisket. Orsaken är enligt Mikaela Bergenius Nord att ICES styrs av EU-kommissionens mål som inte tar hänsyn till beståndens storleksfördelning.
– Vi ger våra rekommendationer utifrån deras mål, och som det är nu efterfrågas ett råd om fiske enligt en maximalt uthållig fångst och inte enligt en målsättning om att det ska finnas stora individer i bestånden, säger hon.
Men om det finns en risk att industrifisket gör så att strömmingen försvinner och ekosystemet utarmas, borde det då inte begränsas som en försiktighetsåtgärd?
– Det är EU genom dess medlemsländer som kan göra så att det blir en förändring. Sveriges politiker måste driva frågan på EU-nivå då vi har en gemensam fiskeripolitik i unionen. Det vi som forskare kan göra är att peka på problemet och bilda oss mer kunskap, säger hon.
En skrattmås brukar komma på dagliga besök hos fiskarvännerna i Rovögern. Det är salteriets tama husfågel Horace.
Lars Eklund har slagit sig ner utanför Salteriet i Rovögern. Något form av bråk mellan fiskmåsar pågår ovanför hans huvud. Plötsligt blir det tyst.
– Hej Horace, säger Lars.
En skrattmås har placerat sig ett stenkast från Lars. Det är salteriets tama husfågel, som hjälper till med att hålla borta de andra måsarna.
Men utöver måsarna har Lars lagt märke till att det likt strömmingen är ovanligt lite fåglar i år.
– Jag brukar se havsörn, duvhök och sparvhök utanför huset. Nu ser jag dem inte lika ofta, säger han.
Vad tror du att det beror på?
– Det kan jag omöjligt veta. Men om strömmingen försvinner finns väl risken att andra djurarter försvinner. Hela ekosystemet går ju runt, runt.
Vad tänker du om trålfisket?
– Jag lämnar över det åt forskarna, men det är enorma mängder fisk som fångas.