Psykeveckan
Redan innan hade hon på känn att något inte var som det skulle och när de knackade på den där dagen 2013 öppnade hon bara och gick in i köket.
– Någonstans vet jag vad de ska säga, berättar hon vid en föreläsning om sorg i samband med psykeveckan.
När polisen sa hur det var bara skrek hon och ville fly, men rasade ihop i polismannens famn.
Kathia beskriver hur hon första kvällen pendlade mellan att vara vad hon själv beskriver som normal och att känna sig som en utomjording som inte förstod vad som pågick. Overklighetskänslor är något hon återkommer till gång på gång under föreläsningen.
Första kvällen frågade hon personer gång på gång om det var sant att hennes son var död. När hon fick svar rasade hon ihop igen och igen.
– Jag började ställa frågor till polisen när han dött och hur han såg ut. Det var en mammadel i mig som hade panik över att jag inte var där när han dog. Jag kände att jag ville hålla om honom.
Det är något hon återkommer till. De närmaste veckorna har hon svårt att ta in att han verkligen är död. Vid begravningen vill hon att han har en T-shirt och en filt så att han inte ska frysa.
Dagen efter beskedet minns hon att hon stod i hallen och tänkte: Hur lever man nu, när man förlorat ett barn? Hon gick in på toaletten men förstod inte vad hon skulle göra där, inte heller vad tandborsten användes till. Hon fick resonera sig fram till det.
– Man måste lära sig att gå igen. Allt rasar.
Tiden fram till begravningen beskriver hon som fruktansvärt förvirrande och sjuk.
–Jag hade ju inte ens förstått att jag förlorat något och så skulle jag titta på kistor och dödsannonser och hitta en plats på kyrkogården.
Från början handlade det bara om att överleva och hur hon rasade ihop dagligen. Sedan kom djupdykningarna med ångest inte varje dag. Hon beskriver en lång sorgeprocess, med motstridiga känslor där hon bland annat väljer att ta på sig en mask utåt, mycket för att skona andra från sorgen. Kathia kände även skuld för att hon inte kunde vara mamma helt ut för de andra barnen. I dag har sorgen förvandlats och blivit annorlunda. Tuffast i dag är det vid högtider. Hon har lärt sig mycket om hur det är att sörja och hur omgivningen reagerar och har kommit fram till att det inte handlar om att säga de bästa orden eller hur mycket man är med någon.
– Viktigast är att ni finns.
Föreläsningen finns på regionens hemsida.