Hon kommer ursprungligen från Storuman och Näsvattnet är hennes pappas hemby där hon har stuga. Hon har jagat där i 30 år och tidigare varit nära björn, men aldrig fått skjuta en.
– Det är ju en dröm jag har haft sedan jag började jaga, så det var en otrolig känsla.
Eftersom det på lördagsmorgonen var så få björnar kvar på tilldelningen gjorde hennes jaktlag ett sista försök, det blev en kombinerad älg- och björnjakt. Hon berättar att hundarna fick upp en björn och sprang efter den ganska långt.
– De skällde ett ståndskall i en tät plantering, men hundföraren hade ris ända upp till axlarna så det var för riskabelt. Han släppte på en hund till och då gick björnen i riktning mot mig. 500 meter bort är en bäck, men hundarna var för trötta för att följa med när björnen gick över bäcken. Jag stod alldeles tyst på mitt pass, hade stängt av radion och ljudet på mobilen. Jag hörde den framför mig när den prasslade och var förberedd. Han kom rakt mot mig och jag trodde han skulle vända, men han vek av och tänkte passera ovanför mig. När han var 35 meter ifrån kunde jag skjuta.
Kändes det läskigt att han var så pass nära?
– Nej, faktiskt inte. Man är ju där för att jaga, så det är mest spännande. Man är så fokuserad att man hör knappt att det smäller när man skjuter.
Björnhanen vägde drygt 150 kilo. Åldern är okänd, men länsstyrelsen har tagit tänder från den för att kunna göra en bedömning.