Tack och lov är det inte "bita-ihop-och-hålla-upp hakan"-metoden som gäller inom poliskåren längre, konstaterar Pia Rosenqvist och Martin Carlsson, två av totalt tre krisstödshandledare som jobbar i Umeåregionen. En polis måste vara beredd på att skickas ut på alla möjliga tuffa händelser, men bara för att man klarar av att utföra sina arbetsuppgifter på ett bra sätt betyder det inte automatiskt att man också klarar av att hantera känslorna efteråt, förklarar Martin. För att så många som möjligt ska orka under ett långt yrkesliv krävs att det finns ett skyddsnät som fångar upp, och här har krisstödet en viktig funktion.
– Det gäller förstås också att det finns en tillåtande attityd där det känns okej att be om hjälp. Här tycker jag definitivt att det har skett en förändring, även om det har tagit tid, menar han.
– Ja, men egentligen skulle vi nog kunna användas i en ännu högre utsträckning än i dag. Poliser är ju bara människor och ingen vet i förväg hur man kommer att reagera på en jobbig händelse. Under samtalen pratar vi bland annat om vad som är en fullt normal stressreaktion. Bara att förstå att man inte håller på att bli galen eller sjuk, är värdefullt, fortsätter Pia.
Både Martin och Pia är poliser i grunden och jobbar heltid som lärare på polisutbildningen respektive med automatiska trafiksäkerhetskontroller. Att vara krisstödshandledare är ett uppdrag som de har vid sidan om sitt ordinarie arbete, men som kräver en vidareutbildning i psykotraumatologi. Om kollegorna haft ett svårt uppdrag, kallas de in för att hålla i det som kallas "samling efter händelse".
...det som inte skapade särskilt stora obehag för några år kan plötsligt framkalla väldigt starka känslor.
– Det kan förstås finnas olika anledningar till att man mår dåligt, men vår uppgift är att fånga upp tankar och känslor efter att man varit med om en speciell händelse. Det är inte ett forum för att utvärdera själva arbetet, utan för att få prata om sina upplevelser, förklarar Martin.
Vad räknas då som en "svår händelse"? För ett tiotal år sedan fanns ett mer mekaniskt förhållningssätt inom polisen där man utgick från att vissa typer av händelser alltid framkallade en viss sorts reaktion, men i dag tänker man inte på samma sätt. Det går faktiskt inte att säga på förhand vem som kommer att behöva stöd, förklarar polisinspektör och tidigare gruppchef Johan Eklund, som haft många krävande uppdrag under sitt yrkesliv.
Vi krisstödshandledare har inte ett trollspö som kan få alla att må bra igen, men de allra flesta tycker att det känns bra att sitta en stund och prata i lugn och ro.
– Jag jobbade på en trafikolycka med dödsfall för några år sedan och där var det faktiskt den polisman som stod längst ifrån olycksplatsen som tyckte att det var jobbigast efteråt. Han visste inte riktigt vad som pågick och skapade sina egna hemska bilder i huvudet. Att sitta efteråt och prata gjorde att de flesta av de där bilderna kunde släckas, förklarar han.
Hur en person påverkas av händelser kan även variera över tid eftersom det även handlar även om vad man har för motståndskraft och referensramar, förklarar Martin.
– Händelser som rör barn kan till exempel bli mycket jobbigare efter att du blivit förälder. Det kan också vara så att känslor byggs på, speciellt om man inte tar itu med dem, och det som inte skapade särskilt stora obehag för några år kan plötsligt framkalla väldigt starka känslor. Det blir för mycket i ryggsäcken.
– Vi krisstödshandledare har inte ett trollspö som kan få alla att må bra igen, men de allra flesta tycker att det känns bra att sitta en stund och prata i lugn och ro. Vi brukar säga att vi lägger ett pussel. Även om alla har varit på samma jobb, har man haft olika arbetsuppgifter och har olika tankar och upplevelser kring det som hänt. Att få hela bilden av ett händelseförlopp kan vara en stor hjälp, säger Pia.
Det finns en trygghet i erfarenheten, att veta att även om jag mår dåligt några dagar och kanske sover illa så går det över, det läker ut.
Samlingarna får ta den tid ta den tid det tar. Alla mobiltelefoner stängs av och det som sägs i rummet, stannar i rummet. Krisstödssamtalen ska vara en trygg och säker zon där alla har rätt till sin egen upplevelse. Även om det kan bli tungt och fällas tårar, känns det oftast lättare efteråt. Att prata av sig är skönt, men deltagarna får också verktyg för att dämpa stressreaktionerna.
– Jobbiga händelser kan ge själsligt sår som antingen läker ut till fina ärr eller förvandlas till variga sår. Eftersom man inte vet från början vilken väg det kommer att gå är det otroligt viktigt att ha en kultur där det är okej att prata och att söka hjälp när man mår dåligt, menar Johan.
Det går inte att vänja sig vid traumatiska saker, förklarar han, du blir aldrig härdad som polis, men svåra upplevelser kan omvandlas till värdefulla erfarenheter.
– Det finns en trygghet i erfarenheten, att veta att även om jag mår dåligt några dagar och kanske sover illa så går det över, det läker ut. Men ingen blir härdad, det är nog snarare tvärtom. När jag tvingas ge människor ett dödsbud är jag så otroligt medveten om att deras liv förändras för evigt vilket gör att jag hela tiden försöker bli ännu mer ödmjuk och varm.
Ungefär en vecka efter krisstödet hålls ett uppföljande samtal. Har stressreaktionerna inte börjat klinga av kan nästa steg bli att koppla in företagshälsovården. Sedan i våras finns även en polisdiakon på stationen en dag i veckan och till henne kan alla inom polisen vända sig för samtal om precis vad som helst. Och naturligtvis pratar många även med sina kollegor och gruppchefer.
– Jag tycker verkligen att det är som en familj här, alla månar om varandra. Det är något jag ofta slås av, menar Pia.
– Att vara med om tunga saker är alltid jobbigt. Jag brukar försöka tänka på anledningen till att jag blev på polis, att jag får vara med och påverka och göra samhället lite mindre farligt. Men alla som jobbar med människor på det sätt som vi gör får nog ett annat förhållningssätt till livet. Man blir så väldigt tacksam över sin vardag, säger Johan.