Kostnaden i antal miljoner kronor för hyrpersonal 2013-2022 i Region Västerbotten.
Mellan 2019 och 2020 nästan fyrdubblades antalet hyrsjuksköterskor inom Region Västerbotten och kostnaden ökade från drygt 9 miljoner 2019 till över 35 miljoner kronor året därpå. 2021 kostade specialistsjuksköterskor från bemanningsföretag drygt 41 miljoner och i fjol var kostnaden uppe i drygt 58 miljoner.
Den totala kostnaden för hyrpersonal var drygt 262 miljoner förra året varav hyrläkarna utgör den största delen, men sedan toppåret 2017 har kostnaderna för hyrläkare sjunkit något medan antalet sjuksköterskor alltså skjutit i höjden.
Anledningen till ökningen beror på att allt fler sjuksköterskor har slutat. Underbemanningen innebär bland annat att Norrlands universitetssjukhus (Nus) har tvingats dra ner på antalet vårdplatser, vilket i sin tur ökar arbetsbelastningen på de som är kvar.
Ellinor är en av sjuksköterskorna som efter åtta år på en av vårdavdelningarna har sagt upp sig och nu tagit anställning som hyrsjuksköterska via ett bemanningsföretag.
– Jag älskade mitt jobb men frågan är hur länge en ska kämpa och låta jobbet gå ut över det privata. Till sist gick det inte att planera sitt liv eftersom vi inte förrän i sista sekunden fick veta hur vi skulle jobba eller när vi kunde ta ut vår semester, säger hon.
Ellinor heter egentligen något annat och vill inte säga eller visa vem hon är eftersom hon inte tror att det gynnar någon att hänga ut sina gamla chefer genom att berätta var hon jobbade.
– Jag vet att de har det tufft och kämpar med sina begränsningar, men när de inte svarade på mina mejl, med idéer om hur vi skulle kunna jobba eller frågor om mitt schema, så kändes det till sist som att jag inte var värd någonting.
Den som säger upp sig för att gå över till ett bemanningsföretag hamnar i karantän och kan därmed inte arbeta inom regionen på ett år. Därför pendlar Ellinor nu till Ö-vik där hon jobbar tio nätter i månaden på sjukhuset.
– Det är fantastiskt. Nu lägger jag mitt schema själv, får uppmuntrande sms från min arbetsgivare och tjänar mellan 15 000 och 20 000 kronor mer i månaden.
Pengarna är inte det viktigaste. Hade hon haft, det hon menar, rimliga arbetsvillkor så hade hon stannat.
– Egentligen är det fruktansvärt att den offentliga sektorn inte fungerar, det är därför det känns som att jag har sålt min själ. Dessutom är det orättvist mot mina kollegor nu som tjänar mindre men kan jobbet bättre.
Ellinor tar tåget till Ö-vik och jobbet som nattsjuksköterska tio nätter i månaden. – Jag älskade mitt jobb men frågan är hur länge en ska kämpa och låta jobbet gå ut över det privata.
Region Västerbotten jobbar efter kompetensförsörjningsmodellen ARUBA som står för Attrahera, Rekrytera/Introducera, Utveckla, Behålla och Avveckla/Ställa om. En modell för att kunna behålla sin personal, men utifrån Ellinors erfarenhet ter det sig skrattretande.
– ARUBA ska genomsyra alla verksamheter men de har misslyckats totalt. Jag kom med förslag men fick noll gensvar.
När Ellinor slutade var det ingen av cheferna som efter åtta år sa hej då eller frågade vad som skulle kunna få henne att komma tillbaka.
– Efter tre månader fick jag ett sms där det stod att de hade städat ur mitt skåp, men jag fick inget lycka till. Jag blev så ledsen, som att de var sura för att jag slutade och det känns väldigt oproffsigt.
Regionens HR-chef Kia Ronnhed beklagar hur Ellinor blivit bemött.
– Vi behöver varenda en av vår personal och då är det jätteviktigt med ett nära ledarskap. Det vi gör är att stötta och hjälpa cheferna att framför allt kunna arbeta med arbetsmiljön så att vi kan behålla vår personal, säger hon.
HR-chefen medger att de inte har varit tillräckligt bra på att visa på fördelarna med att stanna kvar inom regionen. Att peka på den trygga anställningen och jobba för en arbetsmiljö där personalen kan vara delaktiga och ha goda arbetsvillkor.
– Det är fullt förståeligt att det är jobbigt att inte kunna planera sin ledighet, men tyvärr när vi har det så snävt med personal i vissa yrkeskategorier blir det svårt. Vi kan ju inte stänga, säger Kia Ronnhed.
För Ellinor passar pendlandet till Ö-vik alldeles utmärkt just nu, men hon har inte stängt dörren till att i framtiden arbeta för Region Västerbotten igen.
– Om vi kan komma överens om jämlika villkor så kan jag absolut komma tillbaka, men det måste vara rimligt så att vi som jobbar ska kunna planera våra liv.