Polisen Anders Sandlund uppmuntrar trafikanter som drabbas att följa lagen: ”Då måste man ta sig de där fem minuterna.”
Gällande älgolyckor kan 2018 ha varit ett första, försiktig steg tillbaka mot det normala.
Polisen Anders Sandlund, lokalt ansvarig vid Nationella viltolycksrådet, beskriver 2017 som ett ”mörkt år” i olycksstatistiken. På hösten började älgolyckorna bli allt mer frekventa och ökningen höll i sig under hela vintern, vilket också syns i olycksstatistiken för 2018.
I Skellefteå kommun inträffade nästan tre gånger så många älgolyckor under januari och februari 2018 som under ett normalår. Även i Norsjö och Malå kommuner skedde det onormalt många. Trots det visar den totala viltolycksstatistiken för länet på lovande tendenser.
– Under 2017 var det totalt 556 älgolyckor på vägarna i Västerbotten och 2018 hade vi 447 stycken. Det är fortfarande många men vi går mot det normala. Förut har det legat på cirka 300-400 per år, berättar Anders Sandlund.
Även rådjursolyckorna minskade i länet, men inte lika markant. Från 2017 till 2018 sänktes antalet olyckor från 800 till 740 stycken, vilket fortfarande är betydligt fler än under tidigare år.
– Förut har det varit nere på 400-500 per år, men nu är vi här uppe.
”Några riktiga hotspots”
Viltolyckorna sker fortfarande på ungefär samma platser.
I Skellefteå kommun gäller det att vara särskilt uppmärksam på E 4 vid Bureå och vid Lövånger. Detsamma gäller länsväg 95 och 370, speciellt i trakten kring Boliden. Sträckan mellan Skellefteå och Burträsk hör fortfarande också till de mest olycksdrabbade.
– 364:an är ett riktigt eländigt ställe, säger Anders Sandlund.
Även i Norsjö kommun är det vanligt med viltolyckor längs länsväg 370. Därutöver är det framför allt i området kring Kvarnåsen som det gäller att vara vaksam.
– Där finns det några riktiga hotspots.
Länsväg 370 gör även entré som den mest olycksdrabbade i Malå kommun.
En långsam, plågsam död
Efter en viltolycka ska polisen kontaktas och platsen märkas ut. Anders Sandlund poängterar att det är ett krav enligt jaktförordningen, ändå är det långt ifrån alltid som det görs.
– Det är där den verkliga bristen finns. Det är jätteviktigt att man märker ut platsen så att en eftersöksjägare kan hitta och kontrollera djuret.
Varför tror du att det inte görs?
– Det är nog okunskap. Jag tror att ingen vill ha ett djurs långsamma, plågsamma död på sitt samvete, men då måste man ta sig de där fem minuterna och märka ut platsen.
Om trafikanten inte har en viltolycksremsa till hands går det att använda någonting annat, bara markeringen syns tydligt. Om djuret lämnar olycksplatsen ska markeringen visa åt vilket håll.
– Det är såklart jättebra om man har koll på det, men det viktigaste är att markeringen görs.
Anders Sandlund betonar hur viktigt eftersöksjägarnas arbete är och hyllar deras engagemang.