Labradoren Minni hittades bara ett par meter från stigen där matte promenerat. – Det var ett jättedjupt hål, hon bottnade inte, utan höll sig fast med framtassarna. Hon sa inte ett pip då vi letade, alla krafter gick nog åt till att hålla sig kvar, säger Eva Fridman.
Vid lunchtid i måndags var Eva Fridman ute på promenad med sina två hundar, 12-åriga labradoren Minni och en labradorvalp, på elljusspåret i Överboda utanför Umeå. Plötsligt, på 15-20 sekunder, var den äldre hunden helt försvunnen. Det rapporterar Västerbottens-kuriren.
– Vi hade stannat vid en surpöl där de geggade ned sig. Lillhunden kom tillbaka dyngig och jag visslade på den större men hon var som uppslukad, säger matte Eva Fridman.
De gick tillbaka in i skogen och visslade och ropade på Minni utan resultat. Till slut tvingades Eva ge upp. Hon såg i stället till att snabbt lägga ut en hundefterlysning i en lokal Facebook-grupp och satte upp lappar om försvunnen hund på Icabutiken i Överboda.
Efter att ha lämnat valpen hos en hundvakt åkte Eva tillbaka till elljusspåret tillsammans med tre vänner och gick skallgång. Hettan mitt på dagen tillsammans med Minnis höga ålder, för att vara hund, gjorde att matte tvivlade på att hon skulle få se sin hund vid liv igen.
– Jag tänkte att hon hade dött av hjärtinfarkt och skulle ligga död någonstans. Jag har haft henne i tolv år och hon har aldrig gjort så här förut, hon brukar alltid komma, säger Eva Fridman.
Minni är en utbildad sökhund och husse Jonas Fridman är trafikeftersöksjägare i Vännäs Nationella viltolycksråd. Jonas bad om hjälp hos eftersöksgruppen. Thomas Björnudd hörsammade vädjan och kom snabbt till undsättning tillsammans med sin sökhund Sickan. Efter en halvtimmes letande fann de Minni djupt nere i ett smalt, vattenfyllt hål.
– Vi blev så glada då vi såg några ögon som glimmade några decimeter ned i backen. Då kom tårarna, det var många känslor inblandade. Sökhunden som gått ned sig är vårt ess, förklarar Thomas Björnudd och berättar vidare:
– De hade stått och ropat bara några meter från hålet. Hon har hört mattes inkallningar och förtvivlade rop, men hunden har av någon anledning inte gett sig till känna. Hade vi inte hittat henne vet jag inte hur det hade gått, hur länge hon hade klarat sig, det var ju vatten där nere.
För matte var lättnaden enorm.
– Så ofantligt skönt. Det var bara fem, sex meter från stigen där vi stått, men hon var under markytan bakom en tall, så vi såg henne inte. Det var ett jättedjupt hål, hon bottnade inte, utan höll sig fast med framtassarna. Hon sa inte ett pip då vi letade, alla krafter gick nog åt till att hålla sig kvar, säger Eva Fridman.
Hur mådde hon efteråt?
– Hon var trött, det märktes mest på rörligheten, och väldigt törstig.