Efter 30 års frustration över att inget händer inom landsbygdspolitiken kände Inez Abrahamzon att hon fått nog.
Inez Abrahamzon från Latikberg, Vilhelmina, är skolledare, journalist och ledarskribent och har tidigare varit engagerad i bland annat Hela Sverige ska leva och FI. Men framförallt är hon en hängiven landsbygdskämpe.
Som sådan har hon i årtionden sett hur glesbygden avlövats på sjukvård, plogning och annan service, trots politikernas vackra ord om motsatsen.
”Minimal service”
När så Arbetsförmedlingen meddelade att de skulle stänga många av de små kontoren i inlandet kände hon att hon inte längre kunde sitta och vänta på en vändning. I stället startade hon ett inlandsuppror på Facebook.
Stängda kontor slår mot glesbygdenI inlägget skriver hon att hon är less på att det lovas runt och hålls tunt:
”Jag är less på att betala en av de högsta kommunalskatterna och ändå stå med mössan i hand och snällt be om att få minimal service. Jag är urförbannad på att statens aktörer är de som lämnar lands– och glesbygden först och det gör inte saken bättre att allt ska avregleras.”
Det här är inte mitt uppror utan landsbygdens och glesbygdens, ivrigt påhejat av många stadsbor.
Några dagar senare startade hon gruppen, som idag har över 4 000 medlemmar. En fantastisk respons, tycker Inez Abrahamzon:
– Men inte helt oväntat. Ilskan och frustrationen som pyrt i många år finns hos många.
Varför behövs det ett inlandsuppror?
– Vi behöver manifestera vår egenmakt i lands- och glesbygd. Vi har så länge utsatts för andras tolkningsföreträde att vi nära nog gett upp. Vi är fler än vad vi tror som bor på lands- och glesbygden. Om vi går tillsammans kan vi enas om några saker, sätta fart på demokratin och våra folkvalda politiker.
Ett viktigt mål är att de 75 punkterna som landbygdskommittén enades om ska förverkligas. Hur det konkret ska gå till hänger på hur starkt det lokala engagemanget är.
Inez Abrahamzon vill först och främst se lokala samordnade manifestationer senare i vår. Om det blir framgångsrikt är nästa steg att åka till Rosenbad och göra sin röst hörd där:
– Men det här är inte mitt uppror utan landsbygdens och glesbygdens, ivrigt påhejat av många stadsbor. Jag kommer att dra mitt strå till stacken men det är upp till oss alla att göra något om vi ska nå resultat.