När Emma Karuna Lundgren var fem veckor gammal lämnade hennes biologiska mamma henne vid ett barnhem i New Delhi, Indien. Några månader senare adopterades hon av ett par i Umeå. Hennes födelsenamn från Indien, Karuna, har hon behållit. Något mer om sin bakgrund har hon inte vetat om.
– Innerst inne har jag alltid haft många tankar och funderingar om var jag kommer ifrån men det har varit väldigt känslosamt att tänka på, berättar hon för Västerbottens-kuriren.
I april 2021 fick Emma ett mejl som vände upp och ner på tillvaron. En månad tidigare hade hon skickat i väg ett dna-test för att veta mer om sin etnicitet och bakgrund. Det var resultatet som plingade till i mobilen.
– Bara den resan var känsloladdad. Att klicka hem testet och topsa mig i kinden. Jag var så rädd för att göra fel att min mamma fick hjälpa mig. Självklart hade jag förhoppningar om att hitta en släkting, men jag intalade mig själv, och sa till alla, att jag bara ville veta mer om min etnicitet.
Andra adopterade som Emma varit i kontakt med hade vittnat om att ett dna-test sällan ger några träffar på nära släktingar.
– De sa att "du kommer få några träffar men de kommer vara släkt långt ifrån dig". Jag var rädd att jag skulle vara den som fick noll träffar. Det skulle bli ett kvitto på att jag inte har någon biologisk släkt. Den rädslan var stor för mig.
Resultatet från dna-testet visade att Emma hade en nära släkting i Sverige. En fyra år yngre kvinna vid namn Malin Sandholm, bosatt i Töreboda utanför Mariestad. Emmas bästa väninna och samma person som peppat henne att göra testet.
"Malin jag har fått mitt resultat, vi är väldigt nära varandra, vi är typ kusiner" säger Emma chockad i telefon när hon ringer upp Malin för att berätta om nyheten.
Malin har nyligen bytt namn till Neelam Sandholm, hennes indiska födelsenamn.
– När jag såg hennes namn vågade jag inte tro på det. Min värld stannade för ett tag. Det var många känslor inblandade när jag väl fick resultatet. Mestadels glädje men också en sorg och frustration över att vi missat varandra när vi funnits i Sverige hela tiden.
Vänskapen mellan Emma och Malin började i januari 2020 i en Facebook-grupp för adopterade från Indien. Emma letade samhörighet och sökte efter någon som kom från samma barnhem som hon själv.
Efter att ha knappat in "Welfare Home For Children" i sökfältet hittade hon ett inlägg från Malin och skickade en vänförfrågan. Sedan dess har de haft daglig kontakt.
– Redan innan vi fick veta om vårt släktskap klickade vi så himla bra och jag kände en sådan enorm samhörighet med henne. Vi resonerade väldigt lika, hade liknande intressen och hade så mycket att prata om.
– Det var som en förälskelse när jag hittade Malin. Min sambo skämtade om att jag hade en otrohetsaffär med henne för att vi pratade dagligen, från morgon till kväll.
Deras kontakt har skett via meddelanden och timslånga telefonsamtal. Även om de inte träffats berättar Emma att hon kallar Malin för den indiska systern hon aldrig fick.
Under tisdagen träffades de för första gången.
Att adopterade söker efter biologiska släktingar genom att testa sitt dna är vanligt. I majoriteten av fallen hittar de emellertid inga nära släktband, förklarar släktforskaren Peter Sjölund som tittat på Emma och Malins dna-test och bekräftat att de är kusiner.
Han minns deras förfrågan väl och benämner det som "ett spännande case".
– Det är som att vinna högsta vinsten i ett lotteri. Att hitta någon så nära som syskon, halvsyskon eller kusin är väldigt ovanligt. Speciellt från Indien eftersom befolkningen där är så pass stor. De har haft tur.
Emmas dna-test visade att hon och Malins dna matchade med strax över 16 procent. För att ta reda på vad det innebär kontaktade de Peter Sjölund, en erkänd släktforskare som sommarpratat i P1 i år. Han har fått stor uppmärksamhet som "dna-detektiv" efter att han hjälpt polisen att hitta den skyldige till dubbelmordet i Linköping på några veckor genom att testa just dna. Polisen hade då försökt lösa fallet i 16 år.
– Utmaningen med dna är att se hur nära släkt man är. Det går att hitta släktingar som man har så lite gemensamt dna med att de måste varit nära varandra på medeltiden. När jag tittade på Emmas test kunde jag konstatera att de inte var halvsyskon men med tanke på hur mycket de hade lika så måste de vara kusiner.
Detaljerna i resultatet visade mer.
– Man kunde också se att släktskapet inte var på deras mammors sida, och troligen inte på pappornas sida heller. Det bör vara en av papporna som är syskon till den andres mamma.
2019 återbesökte Emma, tillsammans med familj och sambo, barnhemmet hon adopterats ifrån. I familjen Lundgren är hon äldst av fyra syskon, och den enda som har en annan etnicitet än svensk.
– Det häftigaste med Indienresan var att få besöka barnhemmet och smälta in i både utseende och hudfärg. Då var det plötsligt min vita familj som stack ut. Samtidigt har jag aldrig känt mig så svensk som när jag var i Indien, det var en cool upplevelse.
– Det är någonting med att vara adopterad. Min adoptivfamilj är fantastisk, och jag har kunnat prata med dem om allt. Men jag har varit rädd för att såra dem om jag säger att jag funderar mer på min bakgrund än vad jag berättar för dem.
Fram till vistelsen på barnhemmet visste Emma inget mer om sin indiska bakgrund än födelseår och födelsedatum. Det var inget hon ville ta reda på just då, berättar Emma. Indienresan var främst till för att uppleva Indien.
– Så kommer en kvinna på barnhemmet ut med en mapp till mig och pekar på min biologiska mammas underskrift. Hon hade angett namnet Sarita och en adress som jag än i dag inte vågat gå vidare med.
I dag vill Emma veta mer om sin bakgrund, mycket tack vare Malin.
– Nu har jag någon att spegla mig i, och känna en trygghet i det. Hon är den enda biologiska familj jag känner till. Som adopterad hade jag till viss del accepterat att jag inte kommer att få veta så mycket om var jag kommer ifrån men nu har jag fått en stor pusselbit. Nu kan vi göra det här tillsammans, det är fint att ha varandra i det.
Att leta reda reda på deras biologiska familjer hade varit läkande, konstaterar Emma.
– Det skulle vara fantastiskt att ha en bild på mina biologiska föräldrar eller ett brev. Vad som helst. Bara för att veta var jag fick min näsa ifrån till exempel.
Emma och Malin har tillsammans startat en Facebook-grupp för att hitta fler som kommer från samma barnhem som dem. Tillsammans vill de, genom att berätta deras berättelse, motivera andra adopterade att söka sina rötter.
– Vi har en dröm om att kunna åka till Indien tillsammans och leta reda på våra biologiska föräldrar. Om de lever skulle jag vilja ge dem ett kvitto på att det har gått bra och att jag och Malin funnit varandra.