Genom DNA-testning har Maria fått veta att hon har flera halvsyskon förutom de två helsyskonen som hon vuxit upp tillsammans med.
Synen på om man som förälder skulle berätta att ett barn blivit till via spermadonation eller inte har varierat över tid. Från början var rekommendationen att inte alls berätta det. På senare år har det svängt och man säger att man ska berätta det. Sedan 2019 är det lag på detta och barn som är födda efter 1985 har dessutom rätt att få veta vem som var donator. Maria var dock född 1982.
Efter 1985 har det fötts drygt 6000 donatorbarn i landet. Innan dess var kontrollen inte lika noggrann då det också fanns en sekretess kring vem donatorn var.
Numera blir DNA-tester allt vanligare. Över 40 miljoner personer i hela världen har låtit DNA-testa sig och intresset ökar kraftigt. Nu går det alltså inte längre att dölja att man kanske inte har det ursprung som man trodde.
Maria har två syskon som hon har vuxit upp tillsammans med.
– Vi fick veta att vi var donatorbarn för tolv år sedan, så vi var vuxna då. Något år senare skickade vi in vårt DNA för att testa det mot varandra för att se om nån av oss hade samma donator. Det visade sig att vi alla tre var helsyskon, alltså hade samma mamma och samma donator.
Det var omstörtande att få veta att hon var ett donatorbarn, säger Maria till Västerbottens-Kuriren.
– Det var som om hela livet vändes upp och ned. Jag visste inte vem jag var längre. Jag hade tyckt att jag var lik min farmor till utseendet men då fick jag veta att hon inte var min farmor, biologiskt i varje fall.
Maria säger att hon fick omvärdera allting och sedan insåg hon att hon inte hade några rättigheter eftersom hon var född innan 1985.
– Jag var besviken och arg och kunde inte förstå varför jag inte hade några som helst rättigheter till mitt ursprung.
Nu är dock Maria lycklig över att hon har hittat sina nya halvsyskon.
– Som vi vet, med samma donator, är vi sju stycken, säger hon.
Det fåtalet spermadonatorer som användes i början av 1980-talet innebar en uppenbar risk att halvsyskon kunde träffas och få barn tillsammans menar Maria Sandström.
Men de har inte lyckats få kontakt med donatorn som kom från Umeåtrakten. De har fått hjälp av en DNA-släktforskare, som har kommit fram till att de med största sannolikhet är en av två bröder som är donatorn.
– Vi har kontaktat båda via brev. Den ena brodern har svarat att det inte är han, den andra brodern har inte svarat. Vi vill respektera att donatorn gjorde detta under förutsättningen att få vara anonym men samtidigt så har ju förutsättningarna ändras i och med möjligheten med DNA-testning, säger Maria till VK.
De valde att göra ett försök och för att få kontakt med donatorn. Maria vill dock poängtera att varken hon eller hennes syskon söker efter en pappa.
– Det har vi redan. Jag och mina syskon vill få ett avslut och det vi söker är våra rötter och vårt genetiska arv. Men det hade varit fantastiskt att någon dag få ett foto på honom eller få veta om det finns några genetiska sjukdomar i släkten.
Av syskonen är det bara Maria som bor kvar kring Umeå.
Det finns däremot en stor chans att det finns ännu fler syskon som ännu inte har DNA-testat sig.
– En tanke som jag har fått nu är att herregud, jag hade kunnat gifta mig med min halvbror, säger Maria.
Det är nämligen så att det under de här åren då Maria blev till föddes ett 50-tal barn via kvinnokliniken i Umeå. Samtidigt var det få donatorer så risken fanns att barnen skulle komma i kontakt med varandra.
Numera är reglerna att spermadonatorer får ge sperma till max sex olika familjer.
Maria Sandström bor i gammal lanthandel utanför Vännäs där hon byggt upp en liten lanthandel i matsal för att visa sin samling av gamla burkar och förpackningar. Men detta är mest för egen skull. Hon bedriver ingen verksamhet där.
Det Maria hoppas på är att fler personer ska låta DNA-testa sig och hon tror att hennes biologiska familj kommer att fortsätta att utökas. Många vet nog inte heller om att de är ett donatorbarn.
– Det var för omkring tre år sedan vi, jag och min lillasyster, skickade in vårt DNA till en global sida, och har efter det funnit flera halvsyskon, som vi är släkt med via donatorn. En av mina halvsystrar har lämnat DNA hos alla tillgängliga bolag, så vi vet att om någon annan lämnar DNA som har samma donator kommer vi få en matchning via henne.
Hennes halvsyskon blev chockade då de fick sina resultat från DNA-testerna. Ingen av dem visste om att de hade blivit till via en donation.
– De gjorde testet av andra anledningar och så fick de sitt livs överraskning. Men i dag har dom hunnit smälta detta och vi har en fin kontakt, nästan varje vecka via sms eller chatt. Och till sommaren ska vi träffas allihop tillsammans med våra respektive och barn. Det blir en stor släktträff.
Maria har redan träffat två av sina nya halvsyskon.
– Det har varit helt fantastiskt. Det kändes naturligt, och man kan se likheter med varandra vad gäller utseende och kroppsspråk. Det är det bästa med detta, att ha funnit nya syskon i vuxen ålder.
Maria Sandström bor utanför Vännäs och jobbar som vikariesamordnare i skolan och som fritidsledare/samordnare på fritidsgården i Vännäs.
Att det fanns så få donatorer visar statistik från läkarna i Umeå som togs fram i samband med en artikel i Läkartidningen 1998. Den visar att mellan åren 1981-1986 fanns det 3-5 donatorer. Det är svårt att veta exakt hur många på grund av anonymitetsskyddet. Fram till 1984 förstördes också de uppgifter som fanns om donatorerna på grund av det anonymitetsskydd som då fanns.
1985 till 1991 varierade det mellan tre och fyra donatorer. 1992 ökade antalet till sex donatorer och från 1994 ökade antalet rejält. 1997 fanns det 21 donatorer.
Under 1970-talet var alltså tillgången till spermadonatorer låg. Majoriteten var värnpliktiga eller universitetsstuderande. Efter 1981 har dock inte så unga donatorer använts utan rekryteringen har i stället skett via annonsering på blodcentralen eller i massmedier.
Trots att andelen spermadonatorer var låg, alltså bara 3-4 donatorer så föddes det under dessa år, 1981-1991, totalt 157 barn som blivit behandlade efter givarinseminationer vid kvinnokliniken i Umeå. Det handlar om i snitt nästan 15 barn per år vilket gör att man kan anta att dessa givare har väldigt många biologiska barn.
VK har varit i kontakt med ansvariga för kvinnokliniken men de vet inte hur det fungerade vid kliniken för över 40 år sedan.
– Det vet jag ingenting om, säger Elisabeth O Karlsson, tf områdeschef.
Ett annat problem som uppstått vid fertilitetskliniken i Umeå är att donatorn till två barn, som är födda efter 1985, inte har fått reda på vem donatorn är. Ett av de barnen är en Umeåkvinna som i höst medverkar i TV-programmet Genjägarna där hon med hjälp av DNA-teknik fick reda på vem hennes donator var.
– I det fallet gjordes ju en utredning när man upptäckte att det inte fanns något namn i den här dokumentationen. Därför har man gjort en IVO- utredning och anmält det som en avvikelse men det går inte att få fram var felet är begåtts. Om det är en mänsklig försummelse eller om det var något som man inte skrev dit av någon anledning. Det går inte att veta då det inte finns någon kvar att fråga, säger Karlsson.
Elisabeth O Karlsson, tf områdeschef.
Den som haft i uppdrag att utreda det här fallet är den pensionerade verksamhetschefen Eva Innala. Hon känner inte till någonting om att det varit ett fåtal donatorer som använts vid fertilitetskliniken i Umeå under 1980-talet.
– Lagen är ju sådan nu att man får hjälpa sex familjer och då kan det ju vara flera syskon i en familj, säger Eva Innala.
Eva Innala jobbade inte heller i Umeå under de här åren.
– Och ingenting finns ju kvar eftersom det var anonymt, säger hon.
När VK frågar Maria Sandström vad hon tänker kring verksamheten på kvinnokliniken i början av 1980-talet – att de tillät så få donatorer att vara spermagivare, svarar hon.
– Jag har funderat mycket kring detta. Man borde ju redan på 1980-talet förstått riskerna med att låta så få donatorer få bidra till att så många barn blev till. Särskilt då mödrarna som vände sig till kliniken i Umeå kanske bodde i området. Fanns de ingen tanke på att två av dessa barn skulle kunna råka träffas och få barn ihop?
SPERMADONATORER
Omkring 10 procent av alla par i fertil ålder är ofrivilligt barnlösa.
Givarinsemination har funnits i England sedan 1940-talet och i Sverige sedan mitten av 1960-talet.
Den 1 mars 1985 trädde en ny lag i kraft som reglerade inseminationsverksamheten i Sverige. Som första land i världen gavs barn möjlighet att, när de nått tillräcklig mognad, få veta vem donatorn var.
Monica G Engström/Västerbottens-Kuriren