Janet ska vara gipsad i sex veckor och blir sjukskriven i minst åtta veckor.
Förra sommaren berättade VK om den personliga assistenten Eva Ivansdotter som drabbades av flera frakturer när hon åkte buss med sin brukare. Precis när Ivansdotter sänkte rampen, så att hennes brukare skulle kunna köra ut från bussen med permobilen, sänktes också bussen så att Evas fötter klämdes.
Nu har en nästan identisk olycka inträffat igen. Janet Larsson ligger med sin fot i ett rosa gips hemma i soffan i villan i Vännäs. Bredvid soffan står ett par kryckor och hon har en blombukett som hennes moster har skickat. På bordet ligger också flera tabletter med smärtstillande medicin och några krya på dig-hälsningar.
– Vi, jag och brukaren skulle åka och se bio, berättar Janet Larsson, 22 år.
När de skulle kliva på bussen gick Janet och drog fram den ramp som behövdes för att hennes brukare skulle kunna ta sig upp på bussen.
Trots att Transdev redan vid olyckan förra sommaren sa att det var busschaufförernas arbetsuppgift att ta fram rampen gjordes inte detta.
– Det brukar vara olika mellan busschaufförerna om de gör det men oftast får vi assistenter göra det. Min bild är att chaufförerna ofta är väldigt stressade och att de inte ser vad som händer. Dagen innan blev jag dessutom klämd i dörren för att jag inte hann ut med min brukare, säger Janet.
Janet har fått krya på dig-hälsningar från släkt och vänner.
Janet har jobbat åt samma brukare i snart fem år. Att hjälpa till med rampen hör alltså till vardagen för henne.
Hemtjänstföretagets chef Theresa Forsberg upplever också att busschaufförerna ofta är väldigt stressade. Hennes uppfattning är att chaufförerna därför sitter kvar och väntar på att den personliga assistenten lyfter ut rampen.
– Det är så konstigt att det kan hända. De måste ju se sig för, säger hon.
Att behöva ropa och påkalla att chauffören ska ta ned rampen kan också vara lite jobbigt för en del om man till exempel är lite blyg eller försiktig av sig.
– Det är klart att assistenterna kan stå och vänta men jag tänker att man gör liksom inte det. Man vill hjälpa till. Sedan kan det också vara lite obekvämt att behöva hojta på busschauffören, säger Forsberg.
Janet Larsson har jobbat som personlig assisten i nästan fem år.
När Janet drog ned rampen så sänktes samtidigt bussen ner. Hennes fötter klämdes fast under bussen.
– Jag började att skrika för att det gjorde så ont. Då reagerade resenärerna men för busschauffören tog det ett tag innan han märkte vad som hänt, berättar Janet.
Hon blev också liggande ganska länge, kanske fem minuter, innan de kunde få upp bussen igen.
– Busschauffören sa att bussen inte gick att höja utan att de var tvungen att lyfta upp mig i stället. Chauffören tog tag under mina armar och försökte dra fram mig. Men jag satt ju fast.
Sedan försökte de ta tag i Janets armar och slita fram henne men hon satt fortfarande fast. Därefter fick hon en slags blackout och kommer inte riktigt ihåg vad som hände.
Pudeln Tea håller humöret uppe för Janet Larsson.
När Janet till sist kom loss fick hon sitta inne i bussen och vänta till dess att ambulansen var på plats. Hon kördes direkt till akuten där de konstaterade att ett ben i foten var krossat och behövde opereras. Även den vänstra foten skadades men det var ingenting som var brutet där. Janet kommer nu att vara gipsad i sex veckor och sjukskriven i minst två månader.
Detta var givetvis också traumatiskt för brukaren som först ringde till Janets föräldrar och sedan rapporterade vad som hänt till assistansföretagets chef.
Ingen från Transdev, som sköter busstrafiken i Umeå, har hört av sig till Janet för att höra hur det har gått för henne efter olyckan. Hon tycker att de borde ha gjort det.
– Jag tänker att man borde höra någonting från dem. Det känns ju som om de inte tar det på allvar, säger hon.
Nils-Jame Bickham är enhetschef vid Transdev i Umeå. Han anser att olyckan som inträffade förra sommaren inte är identisk med den som nu har skett och som drabbade Janet Larsson. Han säger också att detta var en ren olyckshändelse.
– I det här fallet så stannade bussen och chauffören såg i backspegeln hur en rullstolsbunden person förberedde sig för att kliva på den, säger han.
Nils-Jame Bickham är enhetschef vid Transdev i Umeå.
Därför la chauffören i parkeringsbromsen och började att sänka bussen för att kunna hjälpa personen ombord.
– När bussen sänks ned hinner ledsagaren ställa sig nedanför kanten och var på väg att fälla ned rampen, säger Bickham.
Han säger att det är Transdevs personal som ska sköta om rampen. Men han är medveten om att när det är mycket folk på bussarna så vill assistenterna hjälpa till. Han tror också att det kan skapas en stress bland passagerarna som gör att man vill att detta ska gå så fort som möjligt.
När föraren såg vad som hände så gick det inte att höja bussen eftersom det finns en fördröjning i detta moment.
Nils-Jame Bickham tror att en lösning för att få bort det här problemet med klämda fötter är att man sätter en låsanordning på rampen som bara chauffören har tillgång till. Men något sådant förslag finns ännu inte.
På vardagsrumsbordet finns både smärtstillande medicin och hälsningar.
När VK uppmärksammade problemen förra sommaren sa skyddsombudet Göran Sandberg att han trodde att grunden till problemet var att folk inte vill slösa varandras tid. Varken resenärerna eller förarna.
'– Ledsagarna och resenärerna vill kanske inte behöva gå fram till oss och be oss göra något som de kan göra. Och för oss chaufförer blir det en halvkonstig situation om vi börjar be ledsagarna att sluta hjälpa till. Vi uppskattar ju att vi får hjälp, sa Sandberg då.
Bickham menar att problemet inte är att busschaufförerna inte hinner göra sitt arbete.
– Så är det inte. Bussarna följer en tidtabell och så länge som bussarna avgår från starthållplatsen den tid den ska göra det så är det mycket som kan hända längs vägen. Det handlar mer om att Umeåborna måste ha mer tålamod och visa mer hänsyn, säger han.
Enligt Nils-Jame Bickham ska det även finnas anslag på bussarna där det står att det är busschaufförernas arbetsuppgift att hantera rampen.