Den första händelsen inträffade på Yttre Ursviksskolans gård.
Det är onsdag eftermiddag när Norrans reporter rullar in på parkeringen intill Coop Ursviken för att möta Moa och Klara, två tjejer som båda valt att träffa oss för att berätta om de senaste dagarnas händelser, som de upplever väldigt obehagliga, i Ursviken.
För att förstå varför vi träffas börjar vi med att återberätta vad som skett.
Lördag den 8 oktober vid 22-tiden:
Moa och Klara sitter utanför Yttre Ursviksskolan på ett par bänkar och pratar när en bil kommer körandes på vägen i hög hastighet. Tjejerna ser sedan hur föraren får syn på dem varpå bilen saktar in och kör in på skolgården med bilens strålkastare riktade rakt mot dem – en situation som pågår upp mot en minut, säger Moa och Klara. Föraren lämnar sedan skolgården men dyker upp igen bara minuter senare och denna gång ser de hur föraren kör förbi bänkarna de sitter på och vidare in bakom skolan där han försvinner ur tjejernas sikte en stund.
När Moa och Klara sedan ser bilen passera dem en tredje gång, denna gång i låg hastighet, börjar de för första gången känna obehag och de beslutar sig för att lämna skolgården. Snabbt in på promenaden hör de hur en bil närmar sig bakifrån varpå de vänder sig om och när de ser att det är samma bil beslutar de sig då för att springa in på en gård var de gömmer sig från mannen i bilen, och ringer Klaras pojkvän som minuter senare kommer till platsen och hämtar upp dem. Under väntan på pojkvännen hör Moa och Klara flera gånger hur en bil kör upp och ned längs med gatan.
Moa berättar:
– Vid första händelsen, när han riktar strålkastarna mot oss, tänkte vi att det kanske var en vakt eller så som kontrollerade skolgården och där kände vi inget obehag alls. Men när samma bil återvände för tredje gången började det kännas väldigt osäkert och då blev vi så pass rädda att vi gick därifrån. Det var väldigt märkligt hur han körde upp och ned på gatorna under tiden vi gömde oss, det kändes som att han letade oss.
Måndag 10 oktober vid 21.30-tiden:
Här, i Riobacken, inträffade den andra incidenten som slutade med att Moa och Klara blev så rädda att de "sprang för sina liv".
Tjejerna umgås och har bestämt sig för att gå till Coop i Ursviken, på väg till affären hör de en bil närma sig bakifrån och hög musik som dånar från bilen. När de vänder sig om ser de samma typ av skåpbil som de såg under lördagskvällen, denna gång lägger Moa och Klara även märke till en företagslogga på bilen som de känner igen. Efter att ha passerats av bilen fortsätter de promenaden mot Coop.
När Moa och Klara kommer fram till livsmedelsaffären ser de samma bil som de nyss passerats av på parkeringen, och när de går in i butiken möts de av en man som påminner om han de såg sitta i bilen tidigare. Mannen är på väg ut ur butiken när de möts i entrén och när Moa vänder sig om för att titta en extra gång lägger hon märke till att mannen har vänt sig om helt och "stirrar intensivt" på dem.
– Det kändes väldigt olustigt men vi fortsatte in i butiken och handlade vad vi hade gått dit för, säger Moa.
När handlingen är klar börjar tjejerna gå hemåt igen och de väljer vägen via Riobacken. Efter en stund hör de hög musik och en bil närma sig igen och sekunder senare passeras de av samma bil som tidigare. Detta upprepas ett par gånger under promenaden när de passeras av bilen fler gånger. I höjd med busshållplatserna i mitten av Riobacken ser Moa och Klara sedan hur mannen, som passerar dem i riktning uppåt, byter fil och stannar bilen vid busshållplatsen på samma sida av vägen som de går på.
– Då ser vi hur han vevar ned sin ruta och sen hör vi hur han börjar ropa något till oss. Vi hör inte riktigt vad det är han ropar men det är något om att han vill ha hjälp, och vi hör att mannen ropar med dålig engelska, säger Klara.
När tjejerna hör mannen ropa bestämmer de sig för att springa.
– Jag sa bara "spring" och sen sprang vi bort från bilen så snabbt vi kunde. Jag har nog aldrig känt mig så rädd som jag gjorde då, berättar Moa.
Moa och Klara, som egentligen heter något annat, berättar om de obehagliga händelserna som inträffat på kort tid i Ursviken.
När man hör er berätta om dessa två händelser fylls man just med visst obehag, hur har detta påverkat er?
– Vi går inte ut på kvällarna längre, och jag vet inte när jag kommer våga gå här i Ursviken kvällstid igen. Det känns inte säkert för oss och inte heller värt det med tanke på vad som skulle kunna hända för vi vet ju inte... vad vill han oss?
Vad har ni vidtagit för åtgärder efter dessa händelser?
– En familjemedlem till oss har ringt till företaget vars logga vi såg på bilen, och företaget tog verkligen till sig av berättelsen och frågade flera gånger om hur jag och Klara mådde. Personen från företaget lovade dessutom att han skulle ta tag i det här direkt och undersöka vem som hade kunnat ha tillgång till bilen, säger Moa.
Har någon av er ringt polisen?
Tjejerna tittar på varandra, och Moa svarar:
– Ja, jag ringde 11414 och fick ett väldigt bra bemötande. Det kändes som att polisen tog det på allvar och jag fick svara på många frågor om hur det kändes, signalement på mannen och så.
Ni berättar båda att ni inte vågar gå ut just nu, hur länge tror ni att den känslan kommer leva kvar?
– Vi vet faktiskt inte, vi har varit ute på de här gatorna och hängt i Ursviken ända sedan vi var små och vi har aldrig känt oss osäkra men just nu känns det som det kommer dröja länge innan vi vågar vara ute på kvällarna igen, avslutar tjejerna.