Julia Marklund föddes som Joacim.
En lång gång är skottad från vägen upp till huset där 33-åriga Julia Marklund bor. På ömse sidor ligger snön djup. En skylt med texten ”Välkommen” sitter vid sidan av ytterdörren. Vi tar plats vid det lilla köksbordet och Julia börjar berätta:
– Det var i tonåren som jag förstod att jag är transperson. Jag kände mig eljest, för att använda det norrländska ordet, säger hon med ett litet leende.
Hon tänker efter en liten stund och tillägger att det var 2004.
Du menar lite som ”fångad i sin egen kropp?”
– Ja, ungefär så, svarar hon.
Att vara transperson innebär att ens könsidentitet och/eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön som man blev tilldelad när man föddes. Trans är latin och betyder i ungefärliga ordalag överskridande eller förflyttning.
Enligt Folkhälsomyndigheten finns det undersökningar som har gjorts där 0,4 procent av den svenska befolkningen är transpersoner. Sajten Genusfolket skriver också att det blir fler och fler kända transpersoner så det kan innebära att fler känner sig bekväma att komma ut som trans. Här uppskattar Genusfolket att det kan vara upp emot 0,5 procent av befolkningen som identifierar sig som trans.
För Julia kantades tonårstiden, och hennes vardag långt upp i vuxen ålder, av depressioner. För grejen är inte att veta vem man är, eller vill vara. Grejen är snarare att det är då det börjar. Resan mot att känna sig hel som människa, att få vara den man vill med en kropp som känns bekväm att leva i. Vi pratar om det en stund och Julia känns jordad och trygg i sig själv. Något hon jobbat mycket med under åren, bland annat med hjälp av terapeut och psykolog.
Det var den fjärde oktober 2018 som hon valde att ”komma ut” som transkvinna, men hon tillägger att det för henne främst handlade om andra – inte om henne själv.
– Det var mitt eget beslut, men jag tänker att andra kan behöva en förklaring.
Det som kändes lite jobbigt för Julia var att hon inte hade någon annan att prata med om själva beslutet att komma ut som transkvinna.
Julia säger också att tankarna på att leva som kvinna funnits hos henne i runt tjugo år.
Vilka reaktioner fick du?
– Jag skulle säga att de flesta tog det bra, men mitt ex lämnade mig då för att hon inte ville leva tillsammans med en kvinna. Ett beslut som jag accepterar och vi är fortsatt goda vänner och har kontakt. Hon hade förstått under en tid att det var någonting som jag bar på, säger Julia och fortsätter:
– Men jag har inte hört något negativt från familjen, vänner eller på jobbet. De frågar främst hur jag känner och så.
Julia är född och uppvuxen i Ursviken och har bott en tid i Skellefteå. Nu är hon tillbaka i sina barndoms kvarter och trivs bra. Hon arbetar som lärarvikarie och elevassistent, men är sjukskriven sedan en tid för ryggproblem som orsakar svåra smärtor och besvär. I dag är hon på väg tillbaka till arbetslivet och ska börja arbetsträna.
Tror du att det är lättare att leva som transkvinna i en storstad?
– Jag har inte reflekterat över det, jag tror inte att det gör någon skillnad utan att det snarare är temperaturen på folk som, i så fall, är skillnaden.
Hon har inte blivit hånad eller trakasserad öppet, men säger att hon kan få en del blickar. Hon klär sig helst som kvinna, just därför att hon definierar sig som kvinna. Så enkelt är det.
– Jag har inte stött på uttalade fördomar och i dag är jag trygg i mig själv, konstaterar hon kort.
Har du valt bort personer sedan du kom ut? Som inte accepterar ditt livsval?
– Nej, det har jag inte, svarar Julia men kommer in på en annan sak som känns besvärlig som kvinna i en mans kropp: Att gå till badhuset.
Det är det här med att välja omklädningsrum, något som är självklart för de flesta men för en transperson kan det ställa till det.
– På vissa ställen finns könsneutrala omklädningsrum och då är det inget problem, men inte överallt.
Hennes resa mot en kropp som hon trivs i har i princip bara börjat. Julia berättar att hon sedan 2019 är patient hos Könsidentitetsmottagningen i Umeå (KIM) för utredning och analys för vad hon vill göra och hur samt när det ska ske. Ett team med en läkare, psykolog och kurator finns för Julia där.
För att få en mer feminin röst har hon gått hos logoped och genomgått ett antal smärtsamma behandlingar för att minska skäggväxten och tagit hormonplåster för att få mer kvinnliga former. I dag använder hon hormongel.
Hon tar upp sin mobil och visar bilder på sin haka efter ett behandlingstillfälle. Den är röd och lite svullen och Julia förklarar att man gått in med ett instrument under huden och bränt bort själva hårsäcken för att eliminera skäggväxten. Det är mycket smärtsamt, men värt det.
Till hundra procent, menar hon.
Planerar du att operera dig?
– Jo, det finns planer på operationer, men jag har inte bestämt exakt vilka än.
Vi pratar om hela processen kring att korrigera sitt kön, dels kroppsligt, dels juridiskt och Julia säger att det inte är någon kvick-fix utan tar flera år.
En viktig detalj är också det juridiska som att få ett nytt personnummer.
Julia berättar också att hon har en flickvän sedan sex månader tillbaka. Hon bor i Bosnien-Hercegovina men om allt går som de tänkt sig flyttar hon till Sverige. De träffades via nätet, tycke uppstod och nu har de planer på att leva tillsammans.
Är det skillnad på klimatet för hbtq-personer i Bosnien-Hercegovina jämfört med i Sverige?
– Stor skillnad. När jag åker dit så måste jag klä mig i manskläder när vi är ute på stan.
De har diskuterat var de vill bo och Göteborg är ett alternativ. Det har med logistiken att göra – det är enklare att ta sig till Bosnien-Hercegovina från södra Sverige.
Har du några råd till andra som skulle vilja komma ut?
– Jaa, jag har gått hos psykolog och sedan att ha andra runt omkring sig som man kan luta sig mot och få stöttning känns viktigt.
Hon har planerat att gå med i lördagens Pridetåg och tycker hela Pride-veckan är en viktig del i målet att få full acceptans, förståelse och jämställdhet för hbtq-personer.
– Men under mina levnadsår så kommer inte Sverige och svenskarna att ha full acceptans för annat än cis-personer, säger hon.
Hur lång tid tror du det tar innan din process med könskorrigering är klar?
– Kanske två till tre år till. Att leva som kvinna helt och hållet skulle ge mig lycka i livet.