Man brukar ju säga att detaljerna gör helheten eller vad sägs om: Vinkorkar i flaskor som prydnad, tavla kreerad av överblivet spackel, en gammal vedtunna som blombord, servettringar av toalettrullar och gardinringar, lampa och klädhängare av järnskrot, böjda blompinnar som sänggavel eller varför inte bara måla en tavelram och hänga upp den på väggen. Vart man än tittar hos Frida Sundbom i Ursviken ser man fiffiga, piffiga saker och smarta lösningar.
– Jag är väldigt intresserad av inredning och brukar möblera om hela tiden. Jag ser också möjligheter i varje pryl och har varit med i Allt i hemmet typ fyra gånger, säger hon.
Om vi backar till Billyhyllorna så var det inte hyllorna, i sig, som väckte tidskriftens intresse utan sättet hon valt att använda dem på.
Hon tippade dem på högkant, helt enkelt och vips fick de ett helt nytt utseende och passade in i hennes vardagsrum.
Men Billyhyllorna från IKEA är bara en av alla hennes smarta lösningar. Och det känns svårt att göra henne rättvisa – i text och bilder. Eller närmare bestämt att gestalta hennes förmåga att blanda nytt, gammalt, loppat, fått och hennes kreativitet.
För en tid sedan köpte hon det lilla huset i Ursviken. Det är byggt 1937 och har stor känslomässig betydelse för Frida.
– Min mormor och morfar bodde här tidigare, så jag har varit här mycket som liten. Sedan har också min mamma och hennes man bott här innan jag köpte det, säger hon och tillägger:
– Jag älskar charmen med ett litet hus.
Med endast 68 kvadratmeter, för henne och hennes två söner, så gäller det att ta vara på alla utrymmen, vilket Frida har gjort. Under tiden hon visar runt och förklarar olika detaljer och hur hon tänkt, och stylat så spånar hon. Sätter ord på helt nya tankar som kommer till henne. Bara sådär.
– Att möblera om är min grej och jag tänker utanför boxen, säger hon.
Hållbarhet finns också i hennes mind-set och många av hennes prylar är återbrukade. Ett exempel är en svart, smal lampa som hänger på väggen vid det stora matsalsbordet.
– Det är jag och en killkompis som gjort den av järnskrot, förklarar hon.
Hon har också formgivit klädhängaren i hallen. Den är gjord av metallrör som målats svarta och fästs med krokar i taket. Funktionellt och sparar golvyta. Trappan till övervåningen bryter av mot de vita väggarna. Den är trären, vilket passar in och bryter av i den vita miljön.
Vissa prylar har också affektionsvärde för Frida. En är en gammal lergök som bär en historia.
– Min morfar hittade den ute på gården här för länge sedan. Han satte den i köksfönstret och där får den stå kvar. Hon blåser lite försiktigt i den. En klar, mjuk ton fyller rummet.
I det nyrenoverade köket står en gammaldags vedspis. Ett riktigt smycke som fortfarande fungerar och används nu och då. En smal dörr i köket leder in till ett stort skafferi och det är dukat för frukost vid det runda köksbordet – för bildernas skull.
Hon lägger ut massor av bilder och inredningstips på Instagram och tycker det är helt perfekt.
– Det är roligt att inspirera och att inspireras. Det är en helt fantastisk plattform att hänga på och ibland samarbetar jag med andra via Instagram, säger hon.
Frida är en trogen loppisbesökare, föga förvånande.
– Det är lite skattjakt att gå på loppis och det blir oftast lite mer originella prylar jag hittar där.
Uterummet som vetter mot gräsmattan är ljust och trevligt inrett. I ett hörn står en stor, gammal trätunna med lock. Kan ha använts för ved- eller sillförvaring. Kanske sockar. Den använder hon nu som blompiedestal. Mot ena långväggen står en soffa med soffbord och sittkuddar ligger bredvid. På väggen hänger en annan tavla med överblivet spackel, blomsteramplar och ljusslingor. Det är mysigt, välplanerat och funktionellt på samma gång.
Att fixa, planera och göra om i hemmet är hennes största intresse. Och hon säger att det aldrig kan bli för mycket av den varan.
– Min terapi är att inreda, tänka och möblera om och någon gång i framtiden ska jag jobba med inredning.
Hjälper du andra att möblera om och så?
– Javisst och jag blir jätteglad när jag får frågor om inredning eller möblering. Men jag tänker också att om man har en idé så ska man våga prova. För vad är det värsta som kan hända, liksom?