Vägen in till gårdstunet på Gammlia går genom portboden från Yttervik. Delegationen från Renbergsvattnet fick sig en givande historielektion med Wallmarksgården i centrum.
– Mamma ville inte bo i ett museum, så därför sålde pappa huset med möbler och allt till Västerbottens Museum, berättar Kjell Wallmark, som snart ska fylla 82 år.
Kjell är den sista personen som fötts i huset och han har egna minnen av att bo i det kulturmärkta huset.
Den här lagom vackra junidagen är Kjell hedersgäst när den silverhåriga busslasten från Renbergsvattnet ankommer Gammlia.
Stigen till det flyttade huset från 1736 går genom portboden från Yttervik från 1664, den första byggnad som jämte Sävargården flyttades till Gammlia, när friluftsmuseet började anläggas, efter en förebild från Skansen.
Över alla byggnader i gårdstunet regerar Wallmarksgården, med sin faluröda brädfodring och sina nykittade, smårutiga fönster i vitt. Antikvarien och fastighetschefen för friluftsmuseets byggnader, Jimmy Korpenwinge tar till orda från den stabila brotrappan.
– Stockarna från Renbergsvattnet lades på hög. Först i mitten av 1950-talet hade museet råd att timra upp huset igen. Det sänktes med en våning så att exteriören blev 1700-tal, medan det invändigt var som det såg ut kring Johan Wiklund, som gjorde väggmålningarna i mitten av 1800-talet. Vi är glada att ha Wallmarksgården här, säger Korpenwinge.
Ibland har huset kallats Burträskgården. Nu är det Wallmarksgården som gäller.
– Kontakten med familjen Wallmark är värdefull. Tack vare Kjell har vi fått veta mer om de människor och det liv som levts på denna gård. Vet vi inget om ett hus så blir det bara ett gammalt hus från en by. Men här ger proveniensen huset ett kulturhistoriskt värde som stiger. Vi kan knyta dåtid till nutid, säger Jimmy Korpenwinge.
Gruppen från Renbergsvattnet på bron till Wallmarksgården på Gammlia.
Wallmarksgården har överlevt en jobbig flytt, en mordbrand 1973 och de senaste åren – ett massivt angrepp av fukt, mögel och röta. När huset sattes upp på 1950-talet så lades tomtvarvet direkt på en gjuten betongplatta. Vatten från berget tryckte på från baksidan och rötterna från ett gårdsträd ledde in vatten från framsidan. Vattnet sögs upp av timret och stannade kvar i grunden, oventilerad som den var. Det började lukta mögel i huset och behovet av en renovering var akut. Arbetet med att riva bort betongsulan, leda bort allt vatten, gräva ur och bygga upp en ny, välventilerad stenfot igen tog två år.
När Ruben och Signe Wallmark sålde huset för avflyttning så fick de 3 000 kronor. Den senaste renoveringen har kostat flera miljoner kronor. Den ingår i ett större underhållspaket för de byggnader som har samlats på Gammlia sedan starten för 101 år sedan. Byggnadsarbetarna fick arbeta ostört eftersom coronapandemin kom emellan och det rådde två somrars besöksförbud på gården. Nu är det öppet igen. Gruppen från Renbergsvattnet hängde på låset, och var nöjd med utflykt och historielektion. Men vad hade hänt med Wallmarksgården om den hade varit kvar i byn?
– Då hade huset varit sönderrenoverat. Pappa hade ingen känsla för det gamla, han ville ha nytt. Mamma var rädd för råttor och tyckte det var golvkallt. Men som vi har hört idag så var det nära att huset ruttnade upp. Så det känns bra att museet gjorde en ny grund. Nu står det nog kvar i hundra år till, säger Kjell Wallmark.
Robert Tedestedt